LitteraturMagazinets recension
av De skugglösa, Ali Toptas
Surrealistisk och drömlik
Det är med blandade känslor jag lägger undan ”De skugglösa”. Vad hände egentligen? Var det en berättelse om en by, ett samtal på en frisersalong eller mest en drömlik fantasi?
Hasan Ali Toptaş har kallats för en turkisk Franz Kafka och när man läser ”De skugglösa” förstår man varför. Romanens verklighet är oformlig och ändrar skepnad på ett surrealistiskt sätt, ibland nästan omärkligt.
I en turkisk bergsby försvinner en del invånare, bland annat en ung kvinna som man misstänker har blivit bortrövad av en av byns unga män. Fogden ger sig av för att hitta henne och lämnar kvar en väktare som ska hålla ordning i byn och bland annat skydda den misstänkte mannen, som bedyrar sin oskuld, från att bli lynchad.
På flera sätt kretsar handlingen kring en frisersalong, inte minst eftersom bokens berättare (som arbetar på en roman) befinner sig där. Den tidigare barberaren har varit försvunnen men har återkommit till byn. En lärling skickas ut för ett ärende och verkar inte komma tillbaka, sedan går även den nuvarande barberaren ut för att leta efter honom. Eller är den tidigare barberaren Nuri, även den nuvarande?
Existentiella frågor ställs i boken om vem som finns och hur man egentligen vet något om det. Personerna i romanen byter ibland plats eller hittar tomrum att ta ny form i.
Flera längtar bort från byn, kanske till staden eller upp i bergen. Andra har haft en längtan att återvända. Det är ständig rörelse och läsaren har inte alltid helt lätt att följa med i vad författaren vill med sin berättelse.
Handlingen trotsar både tid och rum på ett sätt som låter sig göras i en roman. Förutom att människor försvinner händer fler märkliga saker i byn. Snart sprider sig en stank av något som verkar ruttet. Bland invånarna sprider sig paniken kring vad som håller på att ske och man börjar leta syndabockar.
Hela boken, inklusive karaktärerna, är som en déjà vu-känsla. Samma frågor ställs om och om igen och man återkommer till platser som man känner igen trots att de verkade helt nya. Livet är upprepade upprepningar förklarar den märklige barberaren för författaren.
Författarens förmåga att låta berättelsen röra sig som vågor fram och tillbaka i tid och rum och låta karaktärerna vara osäkra på sin egen tillvaro gör romanen fascinerande men svårtolkad.
Mottagen: 30 juni 2014
Anmäl textfel
