LitteraturMagazinets recension
av Bridget Jones. Mad about the boy, Helen Fielding
Billiga poänger och säkra kort när Helen Fielding tar Bridget till 2010-talet
Bridget Jones, skyddshelgonet för neurotiska, viktfixerade, festande och 30+ singeltjejer, är tillbaka. Trots att hon fyllt femtio, blivit tvåbarnsmor och skaffat Twitter är hon sig lik.
”Bridget Jones dagbok” kom 1996 och blev en enorm succé. Uppföljaren, ”På spaning med Bridget Jones” från 1999 blev nästan lika populär. Efter det har det varit tyst om Bridget Jones. Men nu – 15 år senare – fortsätter Helen Fielding berättelsen i en tredje dagbok, ”Mad about The Boy”.
Bridget Jones har fyllt femtio, blivit tvåbarnsmor och skaffat Twitter. Trots förändringen är det en bekant huvudperson som möter läsaren. Hon utforskar, som tidigare, det svåra i att vara sig själv i alla lägen.
Bridget Jones är en sympatisk karaktär som i sin längtan efter att finna lyckan – och sig själv – framstår som både mänsklig och älskvärd. Hon har dessutom sedan 1990-talet vuxit i populärkulturella sammanhang. I dagsläget är hon mer ett fenomen än bara en karaktär och har expanderat utanför den sfär hon skapades i. Hon representerar kampen för att bli tillfreds med sig själv, hålla emot när omvärlden kräver för mycket och välja det man själv vill. En hjältinna för alla som strävar efter att hitta sig sin fasta punkt i livet när omvärlden blir för påfrestande. Författaren Helen Fielding får stå tillbaka – Bridget Jones lever helt enkelt sitt eget liv.
Upplägget i "Mad about The Boy" känns igen från de tidigare böckerna. Bridget Jones funderar på många sätt över samma dilemman som alltid. De trogna fansen riskerar inte att bli besvikna, det är ett säkert material som levereras. Ändå har karaktären fått flera nya dimensioner, vilket skänker henne ett nytt djup. Trots detta känns berättelsen lite stapplande till en början. Händelseutvecklingen är på flera ställen både lam och ganska tråkig. Ett par gånger fastnar skrattet i halsen och läsningen är inte rolig, bara sorglig.
De klassiska dagboksinläggen, som driver berättelsen framåt, känns mest hafsiga och på flera ställen helt ogenomtänkta. Det känns lite som om Helen Fielding har lockats till att satsa på alltför många billiga poänger och säkra kort. Men efter ett tag lyfter det. Det blir trots allt lite djup och karaktärsutveckling som räddar boken från ett riktigt magplask.
”Mad about The Boy” följer ändå tydligt i spåren efter de tidigare böckerna och Bridget själv har inte förändrats alltför mycket sedan tidigare, på gott och ont. Hon har tagit steget ut i 2010-talet och landar till slut ganska bra. Tur är väl det, för annars hade hon inte varit Bridget Jones.
Mottagen: 13 april 2014
Anmäl textfel
