LitteraturMagazinets recension
av Tiden utan minnen, Henning Mankell
Henning Mankell ställer allas våra frågor inför evigheten
Henning Mankell fick ett cancerbesked och tog under behandlingen sin tillflykt till minnen och andra tankar vid datorn och skrev boken ”Kvicksand”. Den handlar lite grand om sjukdomen och cellgiftsbehandlingarna, mer om Mankells egen och allas vår tid på jorden.
Medan jag läser ”Kvicksand” dyker Cornelis Vreeswijks röst från låten ”Sommarkort” upp röst upp. Den vemodiga refrängen ”När vi dansar en stund på jorden”, bara de orden till en lättsam melodi.
Det är en rätt konstig reaktion, eftersom Mankells texter aldrig närmar sig vemod, tvärtom. Under en dryg vecka efter att ha fått sin cancerdiagnos är han som i kvicksand, marken har gett vika under hans fötter, han gråter inte eller skriker utan för en tyst kamp mot suget nedåt. Sedan lyckas han frigöra sig ur skräckens grepp, börjar läsa. Han läser om gamla böcker, det är tryggare så, han orkar inte med att utsätta sig för nya. Sedan börjar han skriva och minnas, associera och se samband mellan olika händelser i livet, mellan sitt eget och andras liv, mellan vår tid och andras.
Henning Mankell skriver sakligt och söker egentligen ingen tröst. Han lever ett rikt liv, har upplevt mycket, läst mycket, rest mycket, arbetat mycket. Tagit intryck, gjort lärdomar. Fått impulser och följt dem. Som när en kypare i Salamanca tröttnar på sina krävande gäster. Han slänger en bricka med glas och porslin i golvet och lämnar lokalen. Mankell ligger vaken den natten och fattar så småningom ett lika avgörande beslut i sitt liv – att helt ägna sig åt att skriva.
Och nu har han skrivit en bok som är svår att sammanfatta, om mänsklighetens liv och sitt eget. Han grubblar över framtiden och hur vi ska få varelserna som lever om säg 90 000 år att förstå att vi har dumpat giftigt avfall från våra kärnkraftverk i urbergen. Finns det några tecken att använda som är begripliga i alla tänkbara situationer, när vårt avskräckande tecken för radioaktivitet ser ut som en fläkt för andra kulturer som finns idag?
Han släpper läsaren nära, men ändå inte. Han antyder skeenden i sitt eget liv, tar dem som utgångspunkt för mer allmängiltiga resonemang. Det är oftast intressant, någon gång lite docerande, men alltid angeläget – det är ju rätt stora frågor han ger sig på ur olika infallsvinklar: döden, glömskan, tiden, konsten, istider, evigheten. Till exempel.
Den röda tråden genom kapitlen, cellgiftsbehandlingarna och läkarbesöken, håller han i bakgrunden. Men frågan om hur det ska gå finns ju där hela tiden, fast vi vet från början att hans cancer är obotlig. Och när han får sitt ickesvar av läkaren avslutar han boken med en trotsig fanfar, han vill leva i väntan på benådade ögonblick, där han kan uppleva glädjen av att skapa själv eller av att ta del av vad andra har gjort.
Som han verkar ha levt hittills, alltså.
Fotnot: Boken heter alltså "Kvicksand", inte "Tiden utan minnen".
Mottagen: 24 oktober 2014
Anmäl textfel
