LitteraturMagazinets recension
av Domaren, Ian McEwan
Stark roman som stannar kvar
"Domaren", av den brittiska författaren Ian McEwan, är en roman som passar alla. Starka personporträtt och en välkonstruerad intrig gör att boken stannar kvar, en lång stund efter.
I "Domaren", eller "The Children Act" som är originalets titel, får vi följa Fiona May som arbetar med familjerättsfall, allt ifrån de slentrianmässiga skilsmässor där båda parter drivs av illvilja och girighet till den typ av fall där den moraliska balansgången blir så svårmanövrerad att det inte kan finnas ett definitivt rätt beslut. Den tyngst vägande utgångspunkten för domstolen i de fall där barn är inblandade ska alltid vara barnets välmåga.
Men hur vet man vad som blir bäst för en högintelligent tonåring som tillhör Jehovas Vittnen och desperat behöver en blodtransfusion? Å ena sidan skulle han, om han fått välja själv, troligtvis dö som en martyr för sin tro. Men å andra sidan skulle han kanske inte kunna leva ett värdigt liv om han tvingas ta emot en medicinsk behandling som exkluderar honom från sitt sociala och andliga sammanhang. Kanske skulle hans familj helt förskjuta honom och hans liv förlora all mening och riktning.
Den här sortens fall är inte ovanliga i Fionas rättssal. Det som gör att just detta fall utskiljer sig handlar snarare om att Fiona befinner sig i en personlig kris. Hennes äktenskap skakar i fogarna, samtidigt som hon hemsöks av ett tidigare fall med en liknande etisk frågeställning. Hon tar ett kontroversiellt beslut och besöker pojken på sjukhuset. Det udda paret utvecklar en sällsynt och intim relation till varandra.
Romanen är skriven med ett vackert språk och skildrar det som är verkligt i livet med en egendomlig klarsyn. McEwan destillerar det äkta mänskliga till den koncentrerade form som vi får möta i texten. Trots att det finns ett motstånd i språket drivs läsningen av en välkonstruerad intrig och en hudlös porträttering av Fiona.
Det är få författare som lyckas med konststycket som McEwan här gör. Han skildrar sin huvudkaraktär på ett sådant sätt att jag som läsare bär med mig Fionas tankesätt, resonemang, dilemman och känslonyanser i min vardag en lång tid efter läsningen. Jag anser att det är just hans personporträtt som gör romanen så stark. Även om han hyllas av kritiker för den mästerliga prosan så stannar karaktärerna kvar med läsaren långt efter att man stängt bokens pärmar, med en suck och ett sug efter mer.
Det här är en roman som passar alla: Läs den! Ge bort den! Diskutera den i din bokcirkel! Det kan inte bli fel då den kretsar kring det "… som alla andra vill ha, något man inte hittar i det övernaturliga, utan hos fritt tänkande människor. Mening."
Mottagen: 26 december 2015
Anmäl textfel
