LitteraturMagazinets recension
av Trollkarlens arvinge, Ida Öhnell
Magi och mystik i nyskriven fantasy
Ida Öhnell är illustratör, konstnär och numera även författare. I början av hösten debuterade hon på eget förlag med den crowdfundade fantasyboken ”Trollkarlens arvinge”.
”Trollkarlens arvinge” handlar om sjuttonåriga Stella Zenithar som har en död mor, en mobbad lillebror och en försvunnen far. Det enda konkreta hon har kvar efter föräldrarna är ett halssmycke i form av en silverstjärna. Hon och brodern Jacob bor hos deras moster Aldis i en vanlig svensk småstad, tills det plötsligt kommer ett brev. Pappa Joso vill att Stella och Jacob ska flytta hem till honom.
Syskonen blir hämtade av en tystlåten chaufför och bilresan för dem till en annan värld – och till en mörk, gotisk borg i utkanten av staden Torshem. På kullerstensgatorna körs både bilar och hästdroskor, och uppe i luften svävar såväl strömlinjeformade farkoster som blodtörstiga vittror.
Första delen av boken är lite ojämn. Läsaren vet lika lite som Stella om världen de hamnat i. Borgen tas omhand av en gåtfull hushållerska, i den nya skolan finns (förutom riddarkurser) olika politiska falanger, och hennes far trollkarlen har en särskild roll i samhället. De renodlade fantasybitarna fungerar riktigt bra, medan de mer vardagliga inslagen bromsar upp läsningen en aning. Just därför att det är så mystiskt så vill man bara veta mer.
Men när det tar fart drar det iväg på riktigt. Det är ett filmiskt äventyr med en massa action och oförutsedda vändningar. Att Öhnell är illustratör kan nästan anas när hon i några av de snabbaste scenerna stannar upp; med målande beskrivningar framstår snabba händelseförlopp nästan som serierutor. Ett par illustrationer här och där i boken hade inte varit fel, även om texten absolut klarar sig själv.
I grund och botten är jag skeptiskt inställd till egenhändigt utgivna böcker, men att flera – eller ens ett – förlag har refuserat den här är rentav förvånande.
Det är en fullfjädrad äventyrsberättelse med ingredienser som vänskap, kärlek, förräderi, blod, djur, besvärjelser, magi och maktkamp. Till en början upplevde jag boken som lite flackande men senare som desto mer genomtänkt. Öhnell knyter prydligt ihop säcken i slutet, även om hon lämnar några komponenter utanför. Det faktum att inte riktigt allt får sin förklaring i den här boken väcker förhoppningar om en uppföljning. Och jag hoppas på en snar.
Mottagen: 1 november 2016
Anmäl textfel
