LitteraturMagazinets recension
av Namnbrunnen : sagor, Inger Edelfeldt
Bland änglar, demoner och människodjur
Inger Edelfeldt är författare, illustratör, översättare och seieskapare. Hon debuterade 1977 med komma ut-romanen "Duktig pojke" och har sedan dess skrivit närmare fyrtio verk, från barn- och ungdomsböcker till romaner, novell- och diktsamlingar och seriealbum. "Namnbrunnen" är hennes sagobok från 2008 som innehåller inte mindre än tolv färgglada sagor.
Det här är visserligen mitt första möte med Edelfeldt, men för någon som inte sällan läser sagor för barn så verkar dessa berättelser bekanta. Läsningen blir till ett återbesök bland gamla skrönor och myter. Här finner man spår av askungar, flickor med svavelstickor, törnrosor och andra underlandetsagor som givit näring till berättelserna. Och även om de i det stora hela slutar lyckligt; prinsarna får sina prinsessor och de olyckliga hittar värme, kärlek och rikedom, så låter Edelfeldt ändå genomsyra sina sagor med lite modern realism. Hon glömmer liksom inte att påpeka, att även om prinsessan och prinsen får varandra i slutändan, efter att förtrollningen brutits och prinsessan inte längre är någon sten och prinsen förlorat sin behårade vilddjursfot, ja att detta då ändå har skett på bekostnad av en fattig tjänarinnas tappra uppoffringar och hjälp, vilket hon kommer att lida över i resten av sitt liv.
Världen heter orättvisa och människosläktet är eländigt och oförbätterligt. Därför rör sig alla sagorna i en förvandling där den utsatta eller ensamma, oförstådde eller fattige på något vis beblandar sig med djuren. Vi får därmed stifta bekantskap med diverse hundar, skator, ormar, vargar och annorlunda kattdjur. Ofta ställs rikedom mot extrem fattigdom. Männen gestaltas som besatta kvinnodyrkare, tvingade till lidande eller sjukdom och galenskap. För det mesta kommer en stark men annorlunda, ofta mycket fattig kvinna och botar dem. Så berättar dessa sagor mycket om manligheten och kvinnlighetens motpoler och beroenden. Många existentiella frågor ställs också om vartannat, om livet och om döden. Tro, lydnad och frihet står som starka teman och dessa moralistiska och inte sällan destruktiva värderingar rör sig ofta i något slags ifrågasättande av bibelberättelser.
”Ibland är det inte alls roligt att vara människa, ibland är det bättre att vara hund”, skriver Edelfeldt, och så är det kanske. Hon finner dock vägar ut ur de mörkaste av situationer, som ofta innebär att byta gestalt och förvandla sig till ett djur. Skrivandet och sagoberättandet i sig står ibland som ett proklamerande för livets mening. Samtidigt innebär detta frånvända och drömlika sagoliv ett närmast berusat eller hallucinatoriskt tillstånd.
Det händer som sagt väldigt mycket i de här sagorna. Och läsningen är, även om den i förstone kan tyckas bekant, mycket annorlunda.
Jag tänker att "Namnbrunnen" helst borde högläsas, gärna vid en lägereld, eller kanske vid en kamin om det finns tillgång till sådan. Sagorna är vackra och stämningsfulla och lyfts om de läses i sällskap med andra. Boken bör absolut inte läsas i ett svep, utan ta en saga i taget och läs i lugn och stillsam takt. Då blir det lagom och då blir det bra.
Mottagen: 11 februari 2019
Anmäl textfel
