LitteraturMagazinets recension av Jesus barndom, J M Coetzee
Coetzee vill förändra vår verklighetsuppfattning
Coetzee fokuserar mer på det cerebrala planet än det emotionella. Det gäller att hålla det i minnet, annars blir det förbryllande läsning.
Med sin senaste roman – "Jesus barndom" i översättning av Ulla Danielsson – vill John Maxwell Coetzee förändra vårt sätt att se på verkligheten genom att lösa upp romanformen.
En man och en pojke ankommer till ett nytt land; de får en ålder och ett namn. Simón, fyrtiofem, har stött på femåringen David på båten och tar på sig uppdraget att hitta pojkens mamma. Hur Simón ska hitta henne är oklart, men han vet att han kommer att känna igen henne när han ser henne.
De får en lägenhet och Simón tar ett arbete i hamnen. I det nya landet finns inga urinvånare: alla har kommit hit med samma båt, lärt sig spanska och förlorat sina minnen. Det är ett slags paradis, om man så vill, där ingen båt går tillbaka, maten oftast är gratis om än något enformig, och alla är hjälpsamma. Dock saknar de, som Simón snart inser, begär.
På buddhistiskt vis är människorna nöjda med vad de har och anser att all strävan bara leder till mer begär. De ägnar sig åt filosofiska studier av "stolens stolighet" och faran med oändlighet, eftersom det hela tiden kan finnas en ännu mer fulländad stol. Simón värjer sig mot detta och längtar efter sex, som när han till slut har det inte visar sig motsvara hans förhoppningar.
Landet de befinner sig i speglar en annan verklighetsuppfattning, men vilken den är visar sig svårt att få grepp om. Romanen gäckar läsaren; när man tror att man hittat en hållpunkt löser den upp sig i intet. Varje utsaga motsägs av något annat, skenbart viktiga tilldragelser förvandlas till trivialiteter. Det är som om Coetzee ställer existentiella frågor för att sedan uttråkat vifta undan dem. Det blir lätt lite irriterande. Varför har han skrivit den här boken egentligen?
Två böcker refereras till i "Jesus barndom". De är båda monumentala verk om alternativa verklighetsuppfattningar; den första är "Don Quixote", och den andra är naturligtvis "Nya Testamentet".
Den förra är Davids älsklingsbok. Han försvarar riddaren av den sorgliga skepnadens tro på väderkvarnsjättarna och vägrar själv att se världen som de vuxna vill att han ska se den. Pojkens ihärdiga vägran att inordna sig får honom att framstå som exceptionell i de andras ögon.
Även om blinkningarna till Jesu barndom i romanen är vaga, ibland inverterade – David tycker inte om fisk och bröd, när hans lärare ber honom skriva "Jag måste tala sanning" skriver han "Jag är sanningen" – är det inte orimligt att anta att också den unge Jesus, vars barndom är så gott som okänd, hade en stark drivkraft i ifrågasättandet av verkligheten. Som vuxen gick han som bekant emot rådande samhällsordning.
Det är mot bakgrund av dessa två verk Coetzees roman måste läsas, tror jag. Då blir de abstrakta karaktärerna med sina skenbart lösryckta verklighetsuppfattningar rimliga. Även själva romanens upplevda substanslöshet, den smått irriterande känslan av att Coetzee driver med läsaren genom att undanhålla berättelsen en kärna, är en konsekvens av detta.
Coetzee har tidigare hävdat att han vill förändra romanformen. Det gör han i "Jesus barndom", och det resulterar i en märkligt svårfångad läsning, som ofta vid liknande försök. Men det är metodiskt. Ska man skildra verkligheten på ett nytt sätt behövs en ny form. Eftersom romanen är en lins vi betraktar verkligheten genom, räcker det inte att rikta den mot en annan vy om vi vill ändra vår syn på världen. Den måste slipas om. Tyvärr verkar livet genom Coetzees lins en aning abstrakt och blodlöst för min smak, men där, i fokus någonstans mellan "Bibeln" och "Don Quixote", syns i alla fall "Jesus barndom".
Mottagen: 21 november 2013
Anmäl textfel