LitteraturMagazinets recension
av På flodens botten, Jamaica Kincaid
Säregen debut i nyutgåva
Jamaica Kincaids novellsamling ”På flodens botten” som ursprungligen gavs ut 1983, rymmer märkvärdiga och komplexa noveller, som alla tål att läsas igen, inte minst för det vackra språkets skull.
Inledningsnovellen ”Flicka” i debutsamlingen ”På flodens botten” består av en enda lång mening, tre hundra ord av förmaningar, sysslor och tvivelaktiga råd: ”Så här lägger du upp en klänningsfåll när du ser att den släpper, för att inte se ut som den slampa du så gärna vill bli…”, ”så här trakasserar du en man, så här trakasserar en man dig…”
Det är befriande att Jamaica Kincaid kom undan med det. Ingen lektör eller korrekturläsare har varit där och hackat upp meningen i lagom långa sekvenser, eller så har de inte haft något för det, för så här säger Jamaica Kincaid i en intervju: “And people have been saying the same shit about it: 'She’s angry. The sentences are too long.'”
Detta liv och driv, uppstudsigheten och stoltheten, pulserar genom novellen.
Nästa novell, ”Om natten”, flyter ut över landskapet och tiden. Ingen har sagt att berättarrösten inte samtidigt kan vara allvetande och en liten flicka, eller så har de inte haft något för det heller. Det är en förbryllande och besynnerlig novell, så mycket ryms i den, huller om buller samsas hibiskusblommor och demoner med latrinkarlar, barnafödslar, hustrumord och drömmar om ett annat slags liv: ”Jag är flicka nu, men en dag ska jag gifta mig med en kvinna [...] den här kvinnan som jag vill gifta mig med vet en massa saker, men för mig kommer hon bara att berätta saker som inte får mig att gråta…”.
Även ”Vad jag har gjort på sistone” är klurig och overklig, leker med tiden och perspektivet, berättaren faller mitt i ner genom ett hål, når i nästa stund ut i rymden, ser människor svälla ut till träd, kommer hem innan hon lämnat huset trots att år passerat.
Novellen ”Svarthet”, även den drömlik, rymmer förundran, förtvivlan och längtan efter lugn och stumhet.
Jag önskar att var och en som anser att en berättelse bör ha en tydlig handling, en början, mitten och ett slut, och ett språk som till punkt och pricka följer skrivregler läser Jamaica Kincaids noveller. Och så önskar jag att de som drömmer om att bli författare läser intervjuer med Jamaica Kincaid, så att de vågar och orkar hålla fast vid sina berättelser och sin särart och inte lyssnar alltför mycket på dem som vill strömlinjeforma och genreanpassa dem.
“I think that people just think, 'Why the hell won’t she stop it? We’ve told her we don’t like it. She keeps doing it.' That’s the way I write. It’s never going to stop. And the more it makes people annoyed the more I will do it. And it’s actually really good writing.”
Jamaica Kincaid är numera professor i afrikanska och afroamerikanska studier vid Harvard. När den här märkvärdiga debuten gavs ut hade flera av novellerna redan publicerats i tidningen The New Yorker där hon arbetade.
Vem skulle du ge bort den här boken till?
-Den här författarens böcker vill jag ge till alla som skriver, refuseras, bryter ihop och tar nya tag. Läs och bli glad!
Mottagen: 11 december 2017
Anmäl textfel
