LitteraturMagazinets recension
av Övertalning, Jane Austen
En övertalning om att stå upp för kärleken
”Männen har haft ett stort övertag över oss när de har berättat sin egen historia. Utbildningen har varit deras i så mycket större utsträckning; de har haft pennan i sin hand. Jag går inte med på att böcker ska få bevisa något.”
Orden uttalas av Anne Elliot, huvudpersonen i Jane Austens postumt utkomna ”Övertalning” (Persuasion) från 1818. Citatet är lika aktuellt nu som då.
De kvinnolivscentrerade 1800-talshistorier Jane Austen bidragit med åt eftervärlden, för att i någon mån överbrygga klyftan, är i allt väsentligt ett bokpärmsinkapslat tidsdokument, som vi idag bara kan tacka och buga för. Ännu pågår efterforskningar och kritiska bedömningar av tidigare könsgrundat marginaliserade verk. Kvinnors produktioner och preferenser har alltför länge avfärdats utifrån mansnormerad kanon. Förändringsarbetet med att inkludera kvinnor i den allmänna historieskrivningen är långt ifrån färdigställt och värdigt ett 2000-tal. Det kräver ett digert litterärt sovringsarbete utifrån perspektiven jämställdhet och kvalifikation. Ännu är historiska kvinnors röster långt ifrån hörda, ännu är generationer med kvinnors tankar, idéer och arbeten långt ifrån jämbördiga männens. Det fräna ordvalet i citatet ovan utdelar klockrena, men putsat Austeneleganta, svingar mot etablissemanget; elitens och det patriarkala styrets maktfullkomlighet - inte minst i sanningskonstruktion. Austen övertalar, under ytan till vad som i en första anblick kan betraktas som en vanlig roman. Hennes tidiga verk publicerades för övrigt anonymt under signaturen ”by a Lady”. Ett av många exempel på dåtidens syn på författarskap - och i synnerhet kvinnligt sådant. Vår sedermera kända ”Ladys” litterära renässans betraktas idag som en ymnig inspiration. Hon är fortfarande en renommerad direktör för utmärkta företräden i den mänskliga cirkusen och en skicklig receptkonstruktör för möjliga perspektiv på livslycka. Elegant förpackat och noga genomtänkt, med ett stänk av glamour.
I ”Övertalning” tar Austen ut svängarna ordentligt och låter sin protagonist Anne Elliot vara betydligt mer mogen och stillsamt insiktsfull än sina tidigare huvudrollsinnehavare. Men lika mycket som förut framhävs bilden av det eviga värdet hos en modest och vänlig attityd som ett alltigenom vinnande koncept. Anne är den mellersta av tre döttrar till en rik, men ohöljt slösaktig baronet vid namn Sir Walter Elliot. Både fadern och den äldsta systern tecknas som exceptionellt högfärdiga och osköna personer, ett led av deras ständiga förhävning av sin socialt höga rang. I sin ungdom har Anne en gång övertalats att frånsäga sig ett, vad som då ansågs vara ovärdigt, giftermål med en ung sjöman, Frederick Wentworth. Detta trots de genomgående passionerade och innerliga känslor Anne hyste gentemot sin tilltänkta. Vi möter henne således några år senare, när hon är upp emot 27 år och råkar träffa på kapten Wentworth igen. Nu visar det sig att han är både framgångsrik och förmögen. Och ogift, liksom Anne. En rad besvärande invecklingar följer här förstås på gängse austenmanér och slutligen kommer en triumferande, efterlängtad upplösning.
Några av de fördomar som utmanas i detta verk, är att Anne Elliot tveklöst klassas som så ålderstigen att hon obarmhärtigt och sedan länge var utrangerad från brud- och bröllopsmarknaden. Dessutom tillkommer att Wentworth, en man av lägre börd (om än nyrik), som en gång förut fått korgen och återvänder efter flera år, genomför en smäktande uppvaktningsritual en andra gång! Hur degraderande skulle inte detta ovanliga handlande te sig i de finare kretsarna?
De högborna karaktärerna i berättelsen är därtill ytterligare uppskruvat pompöst och ofördelaktigt framställda. Austen skarpvässade sin penna betydligt och tangerar, utan att någonsin kliva över någon gräns, det som är kutym. En nyhet är också att den ytterst väna och nästintill osynliga, askungeliknande Anne, med sina många, fina företräden, ges en stark röst. Det är övertalning! Vi läsare förstår hennes storhet, medan omgivningen kliver över henne och avfärdar ”blomman i tapeten”. Wenthworth vet dock. Han har aldrig slutat älska henne och vice versa.
Man kan inte annat än spekulera kring vilka personliga tankar som den då över fyrtioåriga, ogifta, barnlösa och därtill dödssjuka Austen ville förmedla till eftervärlden. Det ges här talrika exempel på förmögna mödrar som är tämligen kallsinniga gentemot sina avkomlingar, medan barnlösa Anne tillskrivs betydande omvårdande sjuksköterskevärden och förmågor, samt tålamod och jämnmod. Tillfogas kan även det faktum att det barnlösa paret Croft betonas vara oerhört lyckliga i sitt äktenskap. För samtiden och än idag, är en kvinna som inte är, eller medvetet valt bort att bli, mor något kontroversiellt. I denna roman segrar den rena, innerliga kärleken över förnuft, konventioner, tid, fördomar och, ja, allt. På så sätt skiljer sig egentligen inte grundtanken från hennes övriga. Men kärleken har fått härbärgeras under årslång vånda, för att slutligen blomma ut i ett senare skede i livet. Anne konstaterar: "Det enda privilegium jag gör anspråk på för mitt eget kön (det är inte avundsvärt, ni behöver inte trakta efter det) är det att vi älskar längst, när livet eller när hoppet är ute."
Det som dock väsentligt skiljer denna bok från de övriga är en karakteristiskt lågmäld och sansad ton, komplext sammansatt intrig, samt en huvudrollsinnehavare med årsringarnas dämpande empiri i bagaget. Anne Elliot bidar sin tid. Jane Austens egen olycksaliga sjuklighet under konstruktionen av romanen kanske också bidrog till den något mörkare underton, en skugga, som omsluter berättelsen. Den välkända, ungt och friskt fläktande tonen, smittande och feelgoodframkallande som karaktäriserar exempelvis ”Emma” och ”Stolthet och fördom”, blir här istället djup, eftertänksam och stillsam. Miljön är också betydligt kargare, höstens piskande stormar och regn verkar skölja över gator och torg. Vid novemberbesöket i den annars så pittoreska och populära havsorten Lyme känns verkligen hur molngrått, övergivet och öde stället uppfattas när det inte är turistansatt högsäsong. Vågorna piskar. Smärtsamma detaljer urskiljs. Människans höst. En underliggande sorg. Det börjar någonstans att skymma…
Övertalning är faktiskt inledningsvis lite lätt osammanhängande och svårgenomtränglig. Det krävs något av en kraftansträngning för att komma in i händelsernas centrum och hur de många personerna hänger ihop med varandra. Glädjande nog lossnar det dock en bit in och plötsligt känns det som Austen någonstans återfår sitt forna penn-schvung i slutklämmens avgörande kapitel. Jag kan ändå inte låta bli att tycka att hennes komposition, som helhet, inte är någon verklig fullträff. Den hade troligen tjänat på att få bearbetas ytterligare ett varv av författarinnan, men tyvärr ville ju ödet något annat och hon gick ur tiden endast 42 år gammal. Det är välkänt att de sista två kapitlen togs bort, skrevs om och är idag de enda original som finns bevarade (på British Museum). Romanen betraktades likafullt som komplett och utkom, tillsammans med Northanger Abbey, året efter hennes bortgång.
Språket i Maria Ekmans översättning är välbearbetat moderniserat och har en notapparat längst bak som komplement. Ska jag kritisera något ytterligare, så är det ett väsentligt irritationsmoment att läsa de efterord man envisas med att lägga till i nyutgåvorna. Dessa högst personliga reflektioner kring författarskapet och tolkningarna kring berättelserna hör inte hemma i klassikerna, utan kan med all fördel klippas bort och läggas till i personliga bloggar på nätet. Idag, när vi har hela internet att tillgå vad gäller information och utbyte av erfarenheter, så är dylika tilltag rena överträdelser. Låt böckerna vara och de eventuella tillägg som är nödvändiga för läsaren kan begränsas till själva textförståelsen!
”Övertalning” är ett intressant bidrag till Austensamlingen, men inte den mest kvalificerade. Austen visar för all del upp en mångsidighet i författarskapet, men jag saknar hennes tidigare sprudlande, uppsluppna livsglädje, den skälmska ironin och de annars så roande, sprittande underfundigheterna som engagerar. Är du sugen på att läsa en något annorlunda, allvarligare och mer realistiskt präglad, austenbeströdd kärlekshistoria tillvänt den mognare publiken, så är detta boken för dig. Själv återvänder jag mycket hellre till de andra, blommigare, livsbejakande och fartfyllda godbitarna i Austens bibliotek.
Mottagen: 28 juni 2017
Anmäl textfel
