LitteraturMagazinets recension
av Mannen från bergen, Jean Giono
Sakta utvecklar berättelsen sin charm
Det finns berättelser som när man läser dem framstår som så obetydliga att de nästan inte verkar mödan värda, men som sedan helt självklart bäddar ner sig i minnet. Det är en märklig kraft som utgår från vissa korta texter. Deras anspråkslöshet döljer en storhet.
Vad består de av, dessa berättelser? Vid en första anblick de banalaste ingredienser: en enkel historia, starka känslor, öden. Men det är inte bara innehållet som gör dem oförglömliga, utan också – naturligtvis – formen. I Jean Gionos fall handlar det om just sådana texter. Giono levde hela sitt liv i Provence, Frankrike, och hans verk får mig att tänka att han gick där, i landskapet han beskriver, utan brådska men med uppmärksam blick. När han funnit något betraktar han det från alla håll och uppfyller det inte kraven söker han vidare. Så går han där och finner sina berättelser.
I "Mannen från bergen" lättar Albin sitt hjärta för Amédée en kväll. I tre år har han burit på sorgen över en flicka som blev inlurad i prostitution. Den gamle Amédée, som lider av vad han kallar sin "hjälpsjuka", ser till att ta reda på vad det blivit av flickan.
Efter en lite stolpig inledning utvecklar "Mannen från bergen" sakta sin charm. Berättaren, den gamle Amédée, besitter ett stort hjärta och en ovanligt klar blick, som får honom att se och förstå mer än de flesta. Han säger och gör också det rätta, även om det i förstone verkar tvärt. Och människorna är enheter precis som landskapet, floden har sin karaktär liksom människorna sina.
Det är en saga om kärlek, och det är en saga för det är något vidunderligt i den, något som människorna delar med landskapet och som Amédée kan se men inte riktigt förklara. Det finns i träden och marken och i den allvarliga och sköra balansakten att följa sitt hjärta, och den finns i Albins musik. Albin som kan spela munspel så att sorgen viker; Albin som är renheten själv.
Jean Giono har i sin korta berättelse fångat något av storheten i det lilla utan att hemfalla åt klyschor. Och det är väl det som förankrar historien så fast i mig.
"Mannen från bergen" ingår i trilogin Pan, tillsammans med "Kullen" och "Vårvinden"; dessutom finns den fina "Mannen som planterade träd" också översatt till svenska.
Mottagen: 19 september 2013
Anmäl textfel
