LitteraturMagazinets recension
av Godmorgon, midnatt!, Jean Rhys
Känslan av en förödande tomhet
Omslaget, gjort av Maria Frodl, är skrämmande. Någon sminkar bandaget på sitt gömda ansikte. Vi ser konturer av ögon, näsa och läppar. Vem är där bakom? Där finns den kvinnliga berättaren i Jean Rhys, ”Godmorgon, midnatt!”. Hon lever med sina sår instängda och dolda. Hon dränker minnen och framtid i spritens sköna glömska.
Jean Rhys, som levde mellan 1890 och 1979, var en brittisk författare med västindiskt ursprung. Hennes roman från 1939 har fått klassikerstatus. Modernista ger ut den tillsammans med ”Sargassohavet” från 1966. I ”God morgon, midnatt!” har Rhys skapat en kvinnlig flanör. Rhys huvudperson Sasha Jensen rör sig i Paris liksom Rilkes Malte Laurids Brigge och Emmanuel Boves Victor Bâton. Vad är då skillnaden mellan en kvinnlig och en manlig vandrare i storstaden? Jo, en kvinna kan bli med barn, och hon får utstå nedvärderande blickar i baren. Hon mår också sämre av att inte ha råd att sköta sitt utseende. En kvinna skulle hålla sig i skicket, helst inte dricka alls, se anständig ut och ha sällskap av en nära anhörig man. Men då och då får Sasha en fin dag.
”I morgon skall jag gå till Galeries Lafayette och välja ut en klänning och sedan skall jag fortsätta till Printemps och köpa handskar, parfym, köpa läppstift.”
Gemensamt har de svälten, drickandet, de trista hotellrummen, ett mörker ”som vagt och långsamt förändras, men ändå alltid förblir detsamma”. Hon har varit lycklig, med Enno som hon var gift med en kort tid.
”Jag lever, jag äter ravioli och dricker vin. Jag har undkommit. En dörr har öppnats och släppt ut mig i solen. Vad kan jag mer önska? Nu kan allting hända.”
Hon är i Paris! Sasha och Enno har tagit sig fram från stad till stad på lånade pengar. Från London över Amsterdam och Bryssel till Paris. Han lämnar henne dock efter en kort tid. För hon var en dålig älskarinna:
”Du bara ligger där och latar dig, du tråkar ut mig. Jag har fått nog av det här. Adjö.”
De gyllene dagarna varar inte länge. Och Sasha ska föda en son som dör.
Jean Rhys själv levde livet på marginalen eller på någon annans nota som en sann bohem. Det får vi reda på i förordet. Berättelsen intar ett existentiellt nolläge. Sasha träffar en ryss som upprepar att han är oskyldig, för han har aldrig bett om att bli född. Männen hon träffar glider in i varandra, bredvid ryssen finns en som hon kallar gigolon. Livet är meningslöst, obeständigt och kärlekslöst.
”Venus är död, Apollon är död och till och med Jesus är död. Det enda som finns kvar i världen är en enorm maskin som är gjord av blankt vitt stål.”
Jean Rhys ”Godmorgon, midnatt!” är inte dålig litteratur. Det hoppas jag de citat jag tillåtit mig visar. Men vad minns man av läsningen? Känslan av en förödande tomhet.
Mottagen: 30 maj 2017
Anmäl textfel
