LitteraturMagazinets recension
av Bortom tron, Jenna Miscavige Hill
Distanserat om att växa upp i en frireligiös rörelse
Scientologin är den perfekta rörelsen att skriva en biografi om. Hemlighetsmakerier, överjordiska trosuppfattningar och inte minst kändisar! Tyävrr är boken ingen höjdare.
Jenna Miscavige Hill skriver i boken ”bortom tron – min uppväxt inom Scientologin och min dramatiska flykt” om sin uppväxt i den absolut innersta kretsen av kyrkan. Hon beskriver en tillvaro fylld av engagemang och övertygelse, men också fysiskt och psykiskt armod.
Scientologi är en nyreligiös rörelse som grundades på 50-talet av L Ron Hubbard. Hubbard gjorde sig först känd som författare till bland annat sci-fi böcker men utvecklade senare en teknik, kallad dianetik, för självutveckling. Rörelsen har utsatts för omfattande och hård kritik under åren den funnits och det mesta av den kritiken bekräftas i denna skildring.
Miscavige Hill växte upp under stenhård disciplin i den del av rörelsen som kallas för Sjöorganisationen, en avdelning som utgörs av de allra mest hängivna troende. Här förväntas barnen jobba minst lika hårt som de vuxna, oftast hårdare. Föräldrar och barn hålls till stor del separerade och alla lägger ner extremt mycket tid på att utveckla sina sinnen med hjälp av rörelsens rigorösa utbud av kurser och utbildningar. Medlemmarna hålls mer eller mindre avskärmade från omvärlden och förväntas lägga sina liv i Scientologins händer. Man gifter sig ung, umgås bara med andra invigda och straffas hårt om man bryter mot någon av alla de tusentals regler som finns.
Boken är tyvärr ingen höjdare. Redan i rubriken får man hela storyn och inget gör mig som läsare särskilt upprörd eller engagerad under resans gång. Det är många saker som BORDE göra mig upprörd och engagerad, men det tämligen usla språket lägger sig som en hinna mellan mig och alla möjligheter till känslomässigt engagemang i Jennas historia. Berättelsen håller ett avstånd till mig. Händelserna formas i det nu där hon redan vuxit upp och tagit avstånd från rörelsen vilket gör det svårt att dras in i händelserna som hålls upp framför mig som små stilleben. Jag tittar och tittar på de rika detaljerna men det känns bara platt och ointressant.
Jag saknar det lilla barnets helhjärtade perspektiv, ostört av den vuxnes kommentarer om vad som var fel med det som skedde. Som vanligt när jag inte är helt nöjd med en bok är det bristen på utrymme att skapa min egen åsikt som irriterar mig.
Vill man veta mer om Scientologin kan jag hellre rekommendera att man börjar med några av L Ron Hubbards egna verk och toppar med exempelvis dokumentären Scientologins hemligheter, en brittisk dokumentär från 2010 av BBC-reportern John Sweeney.
Lika faktaspäckat, mycket mer engagerande!
Mottagen: 2 september 2013
Anmäl textfel
