LitteraturMagazinets recension
av Leona. Öga för öga, Jenny Rogneby
Grymma fäder, misshandlade barn
Jenny Rogneby har kommit ut med sin femte kriminalroman. Hon har uppskattats och uppmärksammats mycket för sin okonventionella utredare. Leona drar sig inte för att överskrida lagens gränser, vare sig som polis eller som privatperson. Hon driver ett stort eget projekt som ska göra henne ekonomiskt oberoende.
I den aktuella ”Öga för öga” får den privata Leona och hennes bakgrund extra stort utrymme. Det blir riktigt känslosamt. Jag tycker bättre om den strama hårdkokta stilen i de tidigare böckerna.
Det finns flera trådar att följa i ”Öga för öga”. Leonas pappa är försvunnen. Hon får förstås inte jobba med fallet själv men har svårt att helt låta bli. Officiellt har hon hand om ett ärende som gäller en taxichaufför som misshandlats brutalt. Det är svårt, för han vågar inte närmare gå in på vad han råkat ut för.
Den sjuåriga flicka som Leona utnyttjat för egna syften i ”Tärningen är kastad” dyker också upp. Hon är nu tonåring. Leonas dåliga samvete tvingar henne att ta sig an Olivia. Men det leder till ett nytt försvinnande som drar till sig kollegernas intresse.
Två unga tjejer som vill imponera på sina kompisar genom att gå ut på Darknet, nätets mörka sida, får vi också stifta bekantskap med. På Darknet och Red Room utspelas riktigt ruskiga saker som faktiskt ser ut att ha koppling till Leona.
Trots allt detta känns boken ganska seg ända fram till mitten, då det blir tillspetsat som i en riktig peripeti. Förloppet slår mot Leona själv. Författaren närmar sig skräckgenren, och det svindlar till ett tag, både för Leona och för läsaren.
Det till synes oförklarliga reds dock ut. Vi får insyn i ett stort elände. Vi möter grymma fäder och misshandlade barn. Och det mesta har bäring på Leona och hennes egen uppväxt. Andra får dock leva ut den hämnd som bokens titel syftar på.
Författaren har här velat gräva i Leonas barndom för att ge bakgrunden till hennes karaktär och bristande empati. Det skapar ett skevt perspektiv i en kriminalroman. Det blir stundtals patetiskt, överdrivet känslosamt. Jenny Rogneby är bättre när hon låter Leona vara tuff och hårdkokt utan förklaring. Leona är den hon är, och det har Rogneby nått framgång med.
Mottagen: 7 september 2020
Anmäl textfel
