Recension
av Kärt barn, Joanne Harris
Gör som jag, kryp under skinnet på psykopaten
Lita på mig när jag säger att denna är hennes bästa bok och den bör läsas av alla som kan uppskatta en bra bok. Den överraskade mig verkligen. Jag gillar verkligen psykologiska böcker där man får krypa in i någons sjuka sinne. Som läsare är det svårt att välja sida. De stördas tankegångar blir allt mer förståeliga. Och det blir allt svårare att bestämma vem som är hjälten och vem som är skurken. En änka uppfostrar sina tre söner i en liten by i Yorkshire. Till slut finns bara Benjamin eller Blueyedboy som han kallas kvar av den före detta trion av bröder. Han var sin mors favorit och han var en mördare. Benjamin är 40 år och bor fortfarande hos sin Mamma. På sin hemsida Badguyesrock är det Benjamin som bestämmer där har han en skara trogna fans som följer och hyllar varje sjuk berättelse han publicerar. Men inte alla gillar Benjamins historier, han får se upp när hans ord får oanade konsekvenser i den verkliga världen.
Harris ger en overklig känsla av att krypa under skinnet på den störde Benjamin. Faktum är att det är precis vad hon gjort. Jag läste hennes egna ord om skrivprocessen om denna bok på henne hemsida (http://joanne-harris.co.uk/v3site/books/blueeyedboy/index.html). Hon berättar att hon hade haft en svår tid. Vem kan utrycka det bättre än hon själv? I’d been going through some troublesome times, and my sunny disposition had taken something of a blow.// J. Harris
Hon hade ingen lust alls att skriva och satt mest online och ni vet ”strösurfade” . Harris börjar skriva under pseudonym. Hon skaffar ett alias och blir medlem i olika Communitys där hon , get this, skriver under pseudonym. Ur dessa upplevelser föddes boken Kärt barn. Vilket får mig att bli sjukt nyfiken på vad hon egentligen skrev under pseudonym då boken är väldigt rå skriven om den mänskliga naturen.
Mottagen: 6 mars 2012
Anmäl textfel
