LitteraturMagazinets recension
av Trion, Johanna Hedman
På gungfly bland de andra
Johanna Hedmans debut “Trion” var omtalad redan innan den kom ut. Många utländska förlag har köpt rättigheter till översättning. Det är en generationsroman som handlar om tre vänner och älskande i Stockholm: Hugo, August och Thora.
Författaren delger oss i huvudsak personernas tankar och förhållningssätt till varandra. Vi befinner oss i en obestämd tidsrymd som kan förläggas omkring 2010 på grund av användningen av smarta mobiler. Verkligheten och aktuella händelser spelar en underordnad roll. Vad har skapat det stora intresset för boken? Tror man att den ger en träffande bild av ungdomen på 2000-talet? Eller blir man förtjust bara av att trion besöker platser som Berlin, Paris, London och New York?
Händelsernas placering i tiden är problematisk. I en inledning träffar August och Thoras dotter, Frances, Hugo i New York. Hugo och Frances besöker en minnesutställning över pandemin som invigdes 20 år efteråt. När kan pandemin ha varit över? I bästa fall 2023. Vi befinner oss alltså en bra bit in på 2040-talet. Inget annat pekar på att det som sker ligger långt fram i tiden. Men läsaren behöver inte bekymra sig. Det viktiga är att något har gått förlorat för Hugo, hans ungdom, vänskapen och kärleken till August och Thora. Det kan vi dock inte förstå förrän efter att ha läst hela boken.
Johanna Hedman, född 1993, kommer från Stockholm och är väl meriterad. Hon har examen i litteraturvetenskap, internationella relationer och freds- och konfliktstudier. Hon har praktiserat på svenska FN-representationen i New York, studerat franska i Paris och jobbat för människorättsorganisationer i Sverige och Indien. I en intervju har hon sagt att “Trion” inte är autofiktion, alltså inte självbiografisk. Men något upplevt utgår väl en författare ifrån? Det kan vara en känsla, en miljö, händelser och personer. Varför väljer hon med sina intressanta erfarenheter att mest skildra trions positioneringar inför varandra? De är studerande och borde vara intellektuella. Ska de inte diskutera och analysera det de ser och hör och inte bara förhållandet till varandra?
Hugo lär känna August och Thora när han flyttar från hemstaden Lund till Stockholm. Han får hyra ett rum i Thoras föräldrars Östermalmsvåning. Hugo får bekanta sig med en värld av “gamla pengar” som det står på omslaget. Det har han inte med sig. Thora och Hugo får egna kapitel i boken. Hugo framträder som den mest sympatiska med sin osäkerhet.
När han åker iväg för att studera i Brighton tänker han att frånvaro är den svages enda chans till maktutövning. Och han brukar tro att allas blickar riktas mot honom på en fest. Han är orolig för att tappa kontrollen över hur andra uppfattar honom. Det kräver mycket uppmärksamhet. Att gå ut ensam ibland, som han gjort i Berlin, kunde vara en befrielse. “Anonymiteten var en fristad från mig själv.” Träffande och originellt formulerat. Johanna Hedman strör metaforer och liknelser omkring sig. En del är lyckade. “Den ständiga osäkerheten var som att stå i strömt vatten och försöka förankra mig själv i sandbotten trots att den rörde sig lika mycket som jag gjorde.”
Thora kan resonera krystat och obegripligt. “Jag frågade inte vad han tänkte på, vilket för mig kändes som en motståndshandling även om jag misstänkte att han inte noterade den.” Ofta förstår man inte varför någon blir arg på den andra. Men Thora har en smärtpunkt – föräldrarna. Hon känner saknad efter dem när de är tillsammans. Deras kroppar och rörelser är välbekanta, men hon känner dem inte. Deras kärleksbevis är otillräckliga. Hon kallar dem vid förnamn, Aron och Laura.
Det är inte många inslag som engagerar. För det mesta står läsaren på samma gungfly som Hugo. “Thora hade en förmåga att få saker som hon sa att låta uppriktiga och ironiska på samma gång.” Men det är ingen dålig debut. Det är ändå något med språket och tonen i romanen som tilltalar mig.
Mottagen: 16 augusti 2021
Anmäl textfel
