LitteraturMagazinets recension
av Carlstensveckan, Johanna Schreiber
Trögstartad ungdomsroman om en pirrig sommarvecka
”Carlstensveckan” handlar om Ebba som ska åka på seglarläger. Boken är trögstartad med onödig information och detaljerade beskrivningar, men den är också full av sommarkänslor, pirr i magen och så småningom levande karaktärer.
Ebba ska äntligen få åka till Carlstensveckan – seglarlägret på Marstrand som hon har hört talas om i många år. Som tur är ska hon dit med sina två bästisar Nova och Carro. De får till och med dela rum. Ebba som letar efter en sommarflirt får genast kontakt med Pontus. Han är visserligen både söt och snäll, men något tar emot. Om man är kär borde man väl inte vilja sakta ner? När Ebba lär känna Johan blir allting ännu mer komplicerat.
”Carlstensveckan” utspelar sig under en vecka, vilket är ett bra upplägg. Det är inget snack om vad boken kommer handla om – vi har ett seglarläger och ett gäng femtonåringar som är hur taggade som helst. Det gillar jag. Jag dras med i deras förväntan. Det är sommar och vad som helst kan hända. Femtonåringen i mig blir pirrig.
Det jag fastnar mest för är karaktärerna. Vi får följa vissa närmare än andra, men det är ändå ett stort gäng som författaren lyckas få både personliga och levande. Det blir aldrig rörigt. Många är för mig bekanta och skapar igenkänning. Vi har någon som är fnissig, någon som är blyg och osäker, någon som biter ifrån, och så någon som styr och ställer.
Det är som gjort för konflikter. Ibland vill jag bara kliva in i boken och be dem säga ifrån, att stå upp för sig själva. Och ibland vill jag skaka om dem och säga att ”sluta bete sig sådär, sluta ta ut din osäkerhet på andra!” För de är ju osäkra, allihop. På något sätt. Det som blir spännande är att de tvingas umgås i alla fall trots att de är så olika, vilket återigen funkar bra för upplägget med en lägervecka.
Jag gillar också många av de teman som berörs i boken. Frågor om sex, vad som är normalt, vad som är rätt och fel, kroppsideal och hur kärlek kan kännas både jobbigt och härligt på samma gång. Frågor som är aktuellt och viktigt genom hela livet, men kanske framför allt i tonåren när allt är nytt och ställs på sin spets.
Något som inte fungerar lika bra är miljö- och karaktärsbeskrivningarna i början av boken. Det blir alldeles för mycket planterad information som många gånger är helt onödig. ”Bästisen Carro”, ”mamma Annika” och detaljer som att huvudpersonens bästis är 171 centimeter lång stoppar upp läsningen. Ju längre in i boken vi kommer, desto bättre flyter det dock på.
Något annat jag funderar på är att Ebba ibland känns distanserad. Trots att allt händer ur hennes perspektiv har jag ibland svårt att komma henne nära. Boken är berättad i tredje person, vilket jag tror kan bidra till att läsaren känner sig utanför. Jag hade nog föredragit att boken berättats ur ett jag-perspektiv direkt från Ebba.
Mottagen: 18 maj 2013
Anmäl textfel
