LitteraturMagazinets recension
av Jag ringer mina bröder, Jonas Hassen Khemeri
Khemiri vänder och vrider på våra fördomar
Alla människor har fördomar. Jag har det, du har det, Jonas Hassen Khemiri har det. Vi använder våra fördomar för att förhålla oss till omvärlden. För att försöka förstå den. Det är när vi fastnar i fördomarna och inte är villiga att omvärdera dem som vi på allvar är illa ute.
För snart två år sedan sprängde en man sig själv i luften mitt i centrala Stockholm. Hassen Khemiris första impuls var att ringa sina yngre bröder och ge dem råd. Men vad skulle han säga? I denna hans tredje roman sedan genombrottet med "Ett öga rött" låter han romanjaget ställas inför samma dilemma och samma känsla av storebrorsansvar som han själv gjorde den där dagen strax innan jul.
Han uppmanar dem att smälta in och göra sig osynliga. Inte ta plats, inte störa. Eller.... Nej, de måste stå upp för sig själva och vrålande freda sitt värde på gatorna. De får inte skämmas för sitt utseende, det som skvallrar om ursprunget. Det som riskerar att skänka dem "guilt by association".
Hur mycket orkar en människa ta emot och svälja innan jaget smulas sönder? Hur länge orkar man hålla fast vid ilskan? "Hatred does not cease by hatred, hatred ceases by love". Men hur länge ska en människa orka innan allt väller över?
Jonas Hassen Khemiris bok bygger på den krönika han skrev direkt efter bombdådet. Han är en sån där författare som aldrig lyckas få mig att gå på att huvudpersonen är någon annan än han själv. När han skriver att romanjaget var mulligt som barn tänker jag att det var oväntat, eftersom han ju är så smal i dag. Jag hör Jonas röst i mitt huvud, texten är sådan, jag hör honom verkligen. Men jag tycker om det. Det blir nära. Intimt. Och han får mig att tänka, vilket egentligen är allt jag önskar av en författare.
Det han får mig att tänka på är hur vi använder fördomarna att klamra oss fast i och hur vi hanterar det när de inte längre visar sig hållbara. Hur väljer vi att se på en gärningsman som liknar oss själva? Vilka blir de slutsatser vi drar?
När fienden inte ser ut som jag är hen helt enkelt en av "de andra". Rädslan kan hållas på armlängds avstånd. "Det där är inte en av oss, det gäller inte mig."
Men när jag ser mig själv i spegeln och ser en misstänkt individ är saker och ting inte längre så enkla. Då vill jag gärna skylla på den ensamme galningen och för allt i världen inte dra några slutsatser på gruppnivå.
Det är tungt att representera. En familj, en folkgrupp eller ett land. Att vara symbol och ansvarig.
Att få vila i sig själv och låta det vara nog borde vara varje människas rätt.
Mottagen: 10 oktober 2012
Anmäl textfel
