LitteraturMagazinets recension
av En trädgård för dissidenter, Jonathan Lethem
Med hjärtat till vänster genom vått och torrt
Jonathan Lethems nionde roman "En trädgård för dissidenter" skildrar 1900-talets radikala vänsterfalang i USA. Men trots ett intressant persongalleri känns boken väl mastig.
Rose Zimmerman gästas av högt rankade medlemmar från "partiet". Denna tribunal serveras kaffe i hennes vardagsrum, där de ska avgöra hennes framtid i partiet sedan hon inlett en affär med en afro-amerikansk polis. Å ena sidan är hennes älskare medlem av en förtryckt minoritet, å andra sidan är han också representant för det kapitalistiska systemet. En svår nöt att knäcka för New Yorks kommunistparti senhösten 1955.
Romanen läses stundtals närmast satiriskt – men med all sympati för de generationer av vänsteraktivister i USA som vi får följa genom Lethems nionde roman.
Från nämnda Rose Zimmerman, hennes dotter Miriam som nekas av medborgarrättsrörelsen på 60-talet för sina radikala kontakter, Mirams far Albert, som skickas i exil till Östtyskland för sin brist på värde för den amerikanska kommunismen, till Miriams son Sergius och Cicero Lookins, sonen till Roses älskare som växer upp till en radikal college-professor.
Många karaktärer får vi följa i en bok som främst belyser 1900-talets radikala vänsterfalang i USA, deras små segrar men främst socialismens misslyckanden under en era när det stod mellan två, både ekonomiskt och ideologiskt, radikalt olika system.
Lethem belyser kommunistpartiets minskade roll i USA, inte minst efter Chrusjtjovs fördömande av Josef Stalin, ända fram till nutidens Occupy-rörelse. Det handlar om ideologisk övertygelse och vad det betyder för den enskilda människan. Hur individen tolkar världen genom ideologiska filter. Hur detta påverkar relationer, glädje och sorg inför omvärlden.
Jonathan Lethem sa i en intervju med The Paris Review någonting i stil med att "aktivismen är min födslorätt" (min översättning) och det är med detta i åtanke han skriver med både distans och kärlek för sina karaktärer, som tyvärr efter ett tag blir ganska platta i en bok som är minst hundra sidor för lång.
Mottagen: 11 augusti 2015
Anmäl textfel
