LitteraturMagazinets recension
av En av oss sover, Josefine Klougart
Poesi i romanform
Sällan har jag stött på en modern författare men ett så oerhört vackert men också lättbegripligt språk.
"En av oss sover" är danska Josefin Klougarts tredje bok. Den blev nominerad till nordiska rådets litteraturpris 2013. Klougart har jämförts med bland annat Virginia Woolf, och till viss del kan jag förstå likheten. Blandningen av ett nu och då som vävs samman, och det poetiska språket.
Det som greppar tag i mig från det första ordet i denna roman och håller kvar mig till det sista, är det poetiska språket. Som en slags enkel poesi i romanform.
Tidsperspektivet är löst i "En av oss sover". Det är svårt att få grepp om vad som utspelar sig när under romanens gång, nu och då och framtid flyter in i varandra. Berättarrösten tillhör en kvinna som är på besök i sitt föräldrahem för första gången på väldigt länge. Hennes mor är döende, och det får henne att reflektera kring hur det normala, det som har varit likadant från dag till dag, år till år, plötsligt har förändras. Det faktum att livet är föränderligt, och hur man ska hantera förändringar. Resan till föräldrahemmet och mötet med sin döende mor får henne att se nya sidor, nya familjedrag i den gamlas ansikte. Hon har förändrats i och med ålder och sjukdom. Plötsligt kan hon se tydliga likheter mellan modern och mormodern som hon inte sett förut. Men hon kan också börja se en annan person – sig själv, i moderns ansikte. Förändringen blir påtaglig.
Det är en berättelse om uppgörelse och förlikning, och temat är att göra slut med kärleken. Både det ofrivilliga och långsamma uppbrottet från den älskade gamla modern, och det hastiga uppbrottet från vad som skulle kunna vara hennes livs kärlek, mannen hon har brutit upp från och lämnat i Köpenhamn.
Med ett oerhört poetiskt språk målar Klougart upp känslan av att återvända till det gamla välkända men med nya intryck och nya förutsättningar. Och känslan av att lämna något oavslutat efter sig.
Jag läser och håller andan. Närvaron i boken är så stark och tung att den trollbinder mig från första till sista sidan. Jag vill bara läsa mer, och mer och mer. Vill befinna mig i boken och stanna där. Är det något Klougart kan så är det att trollbinda. Jag är helt fast. Det finns inget utrymme att vandra iväg i tankarna när jag läser, inte för en sekund. Jag är här och nu i boken.
Detta är inte en roman man kan ögna igenom, läsa lite sporadiskt. Den kräver din fulla uppmärksamhet. Och det får den så gärna. Högsta betyg till denna roman. Klougart åker in på min lista över favoritförfattare, ingen tvekan om saken.
Mottagen: 10 mars 2014
Anmäl textfel
