Recension
av Boel och Oscar, Josefine Sundström
En roman om vänskap där man minst anar det
90-åriga Oscar bor i ett hus han själv ritat som arkitekt. Han lever ensam, hans hustru bor på ett äldreboende och hans kontakt med dottern Christina kunde varit bättre. Så flyttar Boel in, den unga kvinnan med det ostyriga håret och de sorgsna ögonen.
Boel har ingen önskan att bli vän med sina nya grannar. Hon vill helst bli lämnad ifred. Oscar inser snabbt att hon har varit med om en hel del, och att hon inte riktigt kan släppa taget om det förflutna. Han ser sig själv i henne, och när han av misstag läser ett brev adresserat till henne bestämmer han sig för att försöka hjälpa henne.
Det här är en berättelse om kärlek och vänskap över generationsgränserna. Trots ålderskillnaden finner Oscar och Boel att de har en hel del gemensamt och läsaren får se hur en stark vänskap växer fram mellan de båda. Oscar hjälper Boel att gå vidare i sitt liv, genom att ta tag i det förflutna och sluta fly. Boel hjälper i sin tur Oscar att inse att det aldrig är för sent, att trots att man är 90 år så finns det alltid tid att förlåta och bli förlåten.
Det är en vacker och lite sorglig roman om vänskap där man minst anar det. Personporträtten är skickligt skildrade och fängslande. Trots att berättelsen rymmer ganska mycket sorg och smärta så finns där även hopp, och ljus bortom mörkret.
Mottagen: 30 september 2012
Anmäl textfel
