Recension
av Vinteräpplen, Josefine Sundström
Stark skildring av tre generationer kvinnor
Kaskö, Österbotten. Tre generationer kvinnor växer upp här. Det är mamma Susanna som levt ett hårt liv. Med en man som hållit sig borta från hemmet mer och mer för varje barn som fötts tills han slutligen gett sig av för gott står hon ensam att försörja fyra barn. Marie, minstingen och sladdbarnet blir den som på något sätt får stå för allt ont som drabbats familjen. När det visar sig att hon har svårt för sig i skolan menar mamma Susanna att hon ändå gör bäst för sig i hemmet och Marie blir den som får vara kvar hemma och ta hand om allt medan syskonen ett efter ett lämnar hemmet i förhoppningen om ett bättre liv.
Och så är det Tova. Tova, oäktingen som är resultatet av en våldtäkt. Hon har fått en svår start i livet, men Marie har höga förhoppningar för sin dotter. Hon ser en styrka i dottern som hon själv saknar, och hoppas att den förbannelse som tycks drabba kvinnorna i familjen har brutits i och med Tova.
Och så några år senare: Tova flyr genom natten. Med de två döttrarna i baksätet är hon på väg mot Sverige. Bakom sig lämnar hon en man som de senaste åren misshandlat och hotat henne och barnen. Framför sig har hon det liv hennes mamma en gång drömde för henne.
Josefine Sundström skildrar livet för tre generationer kvinnor och hon gör det mycket starkt. Trots allt mörker och alla fruktansvärda saker som de här kvinnorna råkar ut för lyckas de alla ta sig vidare, de lyckas till slut bryta den förbannelse som tycks hänga över dem.
Mottagen: 20 januari 2013
Anmäl textfel
