LitteraturMagazinets recension
av De första tolv, Justin Cronin
Spretig andra del av Cronins trilogi
Med första boken i sin Passage-trilogi, ”Flickan från ingenstans”, gjorde Justin Cronin stor succé. I andra delen ”De första tolv” fortsätter berättelsen om den evigt unga flickan Amy och viralerna som tog sig ut från forskningslaboratoriet i Colorado.
Nästan hundra år efter det att mänskligheten hotades av total utplåning har det uppstått nya samhällen. De vampyrliknande viralerna begränsar tillvaron men de överlevande spillrorna anpassar sig efter de nya villkoren. Dessutom finns det människor som fortfarande lever sedan utbrottet då de fått i sig viruset och förlängt livet. Dessa får en halv-religiös betydelse i kampen för överlevnad.
Att skriva en originell berättelse om världens undergång och/eller vampyrer är inte lätt. Cronin fläskar på för att skapa en episk trilogi med bibliska symboler och som spänner över sekler. Det fanns en lovande ingång i första delen, då en forskare hittade ett livgivande virus i Sydamerikas djungler. När viruset gavs till dödsdömda brottslingar i hemliga forskningsprojekt gick det till slut väldigt snett.
”De första tolv” är de ursprungliga experiment-personerna som genom viruset muterat till övermänskliga mordmaskiner och blivit någon sorts stamfäder för alla efterkommande viraler. Den enda motkraften verkar vara en flicka som också fått en liten dos av viruset och blivit odödlig, utan att förvandlas.
I första delen fanns det en röd linje från katastrofen till det postapokalyptiska samhället som presenterades. Cronin lyckades bra med att bygga upp ett intresse utifrån presentationen av karaktärerna samt konspirationen med viruset och experimenten. I ”De första tolv” spretar handlingen för mycket när författaren lägger till ytterligare trådar som ska knytas ihop. Det trots att författaren lyckas bra med att repetera de viktigaste bitarna från första boken. Persongalleriet är nu för omfattande och gör det svårt att lära känna alla karaktärer.
Att Cronins böcker liknas vid ”Pestens tid” och ”Vägen” är inte konstigt. Men jämförelsen kan också tynga verket med förväntningar. Emellanåt känns ”De första tolv” som en något sämre variant på tidigare verk. Den klassiska maktkampen mellan samhällen med olika ideologier (eller gott och ont om man vill) beskrevs mer övertygande av Stephen King. Cormac McCarthy skildrar mänskliga reaktioner på katastrofen med större säkerhet såväl språkligt som psykologiskt.
Även om ”De första tolv” är lite kortare än ”Flickan från ingenstans” lider berättelsen fortfarande av lite för många sidohistorier och transportsträckor. Justin Cronin är en kompetent berättare och gillade man första delen blir man troligen inte besviken på fortsättningen. Men det hade varit bra om han hade kunnat döda lite älsklingar samtidigt som han tog kål på större delen av mänskligheten.
Mottagen: 25 juni 2013
Anmäl textfel
