LitteraturMagazinets recension
av Sovjets barnbarn, Kalle Kniivilä
Genomskärning av den ryska identiteten
Kalle Kniivilä är journalist och Rysslandskännare och har tidigare utkommit med "Putins folk" och "Krim tillhör oss". Giedre Nordström läser hans senaste bok, "Sovjets barnbarn".
Jag fastnar direkt för omslaget: ett typiskt niovåningshus byggt under sovjetåren. Jag vet att för många i Sverige förkroppsligar dessa själva Sovjetunionen, dess gråhet, kollektivism, brist på estetik, konformism. De har ju såklart rätt. Men för mig som växte upp bland dessa hus, som stod ute på gårdsplanen och ropade till min kompis att komma ut för att leka, som under middagen brukade räkna hur många fönster som skulle tändas i huset framför påminner dessa grå trista kolosser om min barndom, om våra lekar och om hur vi hade våra dockpicknikar och hur jag lärde mig ryska genom att Natasha från tredje trappuppgången eller Natasha från den fjärde rättade mitt uttal. Sedan förklarade Litauen sin självständighet, Lenas familj som bodde i vår trappuppgång flyttade väldigt hastigt ut till Kaliningrad, grannarna spekulerade att Lenas pappa arbetade för KGB. Kanske.
När jag hörde talas om Kalle Kniiviläs bok "Sovjets barnbarn. Ryssarna i Baltikum" tänkte jag direkt på alla rysktalande vänner och började undra vad som hade hänt. Vi hängde ju ihop varje dag när vi var små med sedan gled vi iväg. Kalle Kniivilä skriver bland annat om hur systemet med att ha separata ryskspråkiga skolor skapade parallella ryska samhällen i Baltikum. Genom att intervjua olika personer med olika bakgrund, olika erfarenheter, olika positioner i samhället pusslar författaren ihop en nyanserad och detaljerad bild av hur ryssarna i Baltikum idag ser på sin situation.
Berättelser från intervjuer vävs ihop med fakta, historieredovisning, statistik och texten flyter på, bär läsaren till nästa nyans, nästa perspektiv. En av styrkorna är just att Kniivilä får tag på personer med väldigt olika synvinklar: någon som har bott i Baltikum i många år, någon som har flyttat ganska nyligen, någon som har sina barn på skola för rysktalande, någon som valde bort den. Någon som stödjer Rysslands annektering av Krim, någon som är emot. Genom att låta olika röster tala visar Kniivilä på komplexiteten av problemet och pekar på att det inte handlar om två läger utan om ett betydligt bredare spektrum av uppfattningar och identiteter.
Det som urskiljer Kniiviläs berättelse från andra texter om Baltikum är att det inte finns spår av exotism som annars är så vanlig i dessa sammanhang. Jag tror att det bottnar i uppriktig nyfikenhet. Istället för att förundras eller förfasas så finns det en vilja att lyssna och förstå.
"Sovjets barnbarn" är tredje boken i sviten. 2014 kom "Putins folk" ut, året därpå "Krim tillhör oss". Böckerna kan såklart läsas separat men det finns en behållning i att läsa dem tillsammans för att få veta hur ryssarna ser på världen och för att förstå hur konstigt det är att tro att det finns något som "den gåtfulla ryska själen". Läser man "Sovjets barnbarn" så förstår man att det inte finns någon enda själ, att det snarare handlar om många olika komplexa, flyktiga och föränderliga identiteter.
Så tillbaka till betonghuset på omslaget. Ja, på ytan är det tråkigt, grått och fyrkantigt. Men bakom dessa fönster, inom dessa lysande lägenhetskuber finns väldigt olika liv, väldigt olika röster och väldigt olika själar.
Mottagen: 4 maj 2016
Anmäl textfel
