LitteraturMagazinets recension
av Amatka, Karin Tidbeck
Dystopi om språkets makt
Det verkar vara strålande tider för dystopier just nu. Karin Tidbecks debutroman "Amatka" är ett exempel på en ganska typisk dystopisk roman om en skara människor som har skapat ett nytt samhälle.
Hungerspelen gör stor succé och Metro-böckerna om ett samhälle i framtida Ryssland får efterföljare och det går att räkna upp fler exempel. Kanske är det miljöhoten, Maya-kalendrar och annat som får oss att läsa berättelser om en värld efter katastrofen. Dystopierna skrämmer och ger samtidigt hopp om att även efter en apokalyps kan det finnas förutsättningar för liv.
I Karin Tidbecks "Amatka" lever människorna med traumat från undergången som gjorde slut på den gamla världen och försöker på olika sätt undvika en återupprepning.
Vanja kommer från Essre till staden Amatka i periferin för att undersöka medborgarnas hygienvanor. I arbetet med sin rapport upptäcker hon att det finns saker som undanhålls medborgarna och bland annat börjar Styrelsen samla in allt ”finpapper”. Den svampaktiga massa som används både till livsmedel och som material för tillverkning odlas i utrymmen under Amatka och det verkar vara något problem med materialet. I samband med hennes undersökning träffar hon Nina, vars barn bor på barnhuset och Vanja bestämmer sig för att stanna kvar i staden efter utfört uppdrag. Tillsammans med bibliotekarien Evgen försöker hon bland annat ta reda på vad som hände Berols Anna, författaren som sägs ha dött i samband med att en grupp människor lämnade Amatka för att bilda en ny koloni.
I Amatka är allt underordnat kollektivet och individens uppgift är att bidra till det. Det är ofrånkomligt att dra paralleller till andra kollektivistiska system, såväl i litteraturen som i verkligheten. Det finns drag både från Fahrenheit 451 och Sovjetunionen. Ledordet är att allt ska vara som förut i kolonin. Styrelsen sätter upp regler och en byråkrati för att övervaka att medborgarna följer detta, helst av egen vilja. I Amatka är det språkets makt som är nyckeln för att bringa ordning i en osäker värld. Den som kontrollerar orden, kan också styra människorna, tingen och historien. Vanjas frigörelseprocess handlar mycket om att erövra språket för att kunna använda det till egna tolkningar av det hon ser och upplever.
Tidbeck skriver avskalat och låter språket anpassas till hur berättelsen och Vanjas tillvaro förändras. Stämningen växlar mellan en grå vardag i det byråkratiskt uppstyrda samhället och en värld som är mer otydlig i konturerna, men som ger hopp om en framtid med mer mångfald. Det finns starka krafter som försöker motverka det som anses som samhällets förfall. Skildringen av individens kamp för sin egen uppfattning blir efterhand allt mer suggestiv och drömlik, för att inte tala om skräckinjagande.
Mottagen: 3 oktober 2012
Anmäl textfel
