LitteraturMagazinets recension
av Min kamp 5, Karl Ove Knausgård
Med absolut gehör för ögonblicksdetaljer och känslostämningar
Knappt en dag har gått det senaste året utan att jag pratat Knausgård med folk jag mött. Alla verkar hysa starka åsikter om denna man, även de som inte har läst en rad av honom.
Efter tre helt makalösa volymer var Knausgård nära att tappa bort mig i sin fjärde. Någonstans mellan frasiga spermafläckar, upphetsning över 13-åriga elevers bröst och pubertalkonstnärligt övermod höll jag på att förlora intresset för huvudpersonen.
Men så lät författaren fadern dyka upp, berättelsen återfann sin becksvärta och jag köpte de nyss genomsuckade 100 sidorna trivialiteter. Alla delar av en människas liv är inte med nödvändighet intressanta, tänkte jag.
I den femte boken flyttar Knausgård till Bergen för att bli student. I ryggsäcken har han fjärde bokens gränslösa självförtroende. Som ny författarstudent i Agnar Mykles förlovade stad känner han sig stundtals vidöppen, oövervinnerlig, förmögen till att ta sig vart han vill i hela världen. I hans hjärta bultar livet, starkt, friskt och trofast.
Men så bryts tonårshybrisen ned, och snart krävs tio öl i pojkmagen, för att självförtroendet inte ska svika. I sina studiekamrater på Skrivekunstakademiets ögon är han bara en omogen tonårspojke med hävdelsebehov. En spoling som viftar med författarnamn ”som medeltidsriddare viftade med fanor”.
Det ur barndomen sprungna självföraktet sköljer över honom som tidvattenvågor. Kvar står en gänglig pojke vadandes i självhat, alkohol, ångest och avund. Rädslan att inte räcka till. Att vara större i orden än i anden. Att sakna djup och originalitet.
Livet hinner i kapp honom, och när till slut det riktigt självdestruktiva våldet gör sitt intåg i berättelsen kommer det som ett brev på posten.
En bit in i den femte boken slår det mig att den fjärde bokens trivialiteter kan ha skrivits in i berättelsen för att skapa dimensioner. Att de långa passagerna enligt en i förväg uttänkt plan kan ha lagts till för att ge det som skulle komma större kraft. Tanken är svindlande. För att som författare våga lita på att det man har att berätta är så intressant att man kan kosta på sig att låta upptakten sträcka sig över flera hundra sidor krävs ett enormt konstnärligt mod.
Knausgårds kamp utkämpas som bekant mot en inre fader. En man som en gång hade en utstrålning som en kung och som hållit sin familj i skräck. Men som nu blivit olycklig, fet, alkad och ynklig. Som har fallit ihop. Och som slutligen lyckas att med systematisk målmedvetenhet supa ihjäl sig.
Först när rädslan för fadern avtar och Knausgård lyckas tygla honom genom att göra honom till en del av sin egen skrivna berättelse börjar proppen lösas upp, för livet, kärleken och kreativiteten, och orden börjar falla ur honom.
Och Knausgård kan äntligen börja skriva bort pappans blick som möter honom i badrumsspegeln på morgonen. Påbörja den livslånga kampen att bryta arvet av mörker och skuld.
Knausgårds värld befolkas av män. Manliga författare, manliga idoler, manliga vänner. Och Knausgård famlar runt i sin egen könsidentitet. Blir endast imponerad av storslaget maskulina berättarröster, försöker härma, men hittar aldrig sin egen basröst. När orden till sist kommer till honom gör de det på ett ganska otraditionellt manligt vis. Och den inre värld hans berättelse öser ur är offrets.
Allra vackrast blir texten när den fryser ögonblick. Knausgård har vad jag uppfattar som ett absolut gehör för ögonblicksdetaljer och känslostämningar. Berättelsen kan flyga framåt för att sedan plötsligt stanna upp vid en känsla, som han sedan genom ett par exakta formuleringar liksom fotograferar. Som sekunden av ömhet inför brodern när han stämmer elgitarren; förälskelsen i de skrattande ögonen som plötsligt får något osäkert, famlande över sig; det menlöst brutala när mormodern i knäpptyst senildimma misshandlar morfadern; broderns sorgförvridna ansikte under pappans begravning. Det är denna säregna form av exakt gestaltning som är böckernas motor.
Om Knausgård växlade ner till fyran i förra boken är han nu uppe på femte växeln igen. Blotta tanken på att denna svit snart är slut känns svår att uthärda. Att den sjätte och sista delen är över 1100 sidor lång känns just nu som en lisa för själen. Själv menar författaren att den avslutande sjätte delen är ett ”litterärt självmord”. Jag hoppas för guds skull att han inte menar vad han säger. Ur mannen flödar fantastisk litteratur.
Mottagen: 8 oktober 2012
Anmäl textfel
