LitteraturMagazinets recension
av Den vita staden, Karolina Ramqvist
Karolina Ramqvist övertygar i uppföljare till "Flickvännen"
Karin är på väg att förlora det sista hon har, sitt hus. Nu måste hon skapa sig en ny tillvaro för sig och sin lilla dotter. Men de som tidigare utgjort hennes närmaste krets har nu vänt henne ryggen, och hon vet inte längre hur hon ska klara sig.
"Den vita staden" är Karolina Ramqvists fristående fortsättning på den prisade romanen "Flickvännen", som kom 2009. I den fick vi möta Karin, flickvän till den grovt kriminelle gängledaren John, i en tillvaro präglad av pengar och status. I "Den vita staden", som ska utspela sig några år efter, är Karin ensam kvar i det stora huset som John köpt, med ett spädbarn att ta ansvar för, och ingen att vända sig till. För den status hon tidigare haft är som bortblåst, nu när John inte längre finns med i bilden.
Karin ber Johns vänner om ekonomisk hjälp, men tvingas inse att de inte längre ser som sin plikt att ta hand om henne. Istället behandlar de henne som en utstött, och det blir tydligt hur flyktiga relationerna i gänget egentligen är. När allt går bra är de en familj, men när det brakar samman får alla klara sig själva.
Karolina Ramqvists berättelse om Karin är naken, personlig och avskalad. Hon målar skickligt en bild av ett kallt och kargt svenskt samhälle där det berömda skyddsnätet lyser med sin frånvaro. Karins val av partner och liv har avskärmat henne från sin familj. Ingen finns där för att hjälpa henne, trots att hon riskerar att bli av med huset och inte har någonstans att ta vägen. Karin vandrar på snötäckta gator, släpar den tunga barnvagnen framåt, desperat och på gränsen till utmattning. I en särskilt drabbande scen får hon hjälp av en man att dra barnvagnen uppför en trappa, bara för att därefter inse att han vill ha pengar för mödan.
Kontrasterna mellan "Flickvännen" och "Den vita staden" är stora. Sommar har bytts ut mot vinter, fest och berusning mot vardag och slit. För Karin är det ett smärtsamt uppvaknande. Bara några månader tidigare har hon haft allt. Utseende, pengar, det liv hon alltid önskat, hur bräckligt och ovaraktigt det än är. Nu är allt förändrat. Hennes kropp visar spår av att ha burit på ett barn, något hon har svårt att förlika sig med. Hon tvingas sälja det hon äger för att ha pengar till mat. Ingenting består i den värld hon och John tidigare styrt.
I "Flickvännen" ligger fokus på det intensiva begär efter John som Karin känner. Hon behöver honom, är beroende av honom. I ”Den vita staden” är det Karins lilla dotter som behöver henne, och det gestaltas övertygande genom de många amningsscener boken innehåller. Man får också en kuslig känsla av att Karin endast håller sig vid liv för sitt barns skull. Det är det enda hon har kvar, det enda som är värt att kämpa för.
"Den vita staden" är en bok om ensamhet, utsatthet och maktlöshet. Om hur lite som finns kvar efter att allt gått förlorat. Det är en stark skildring av ett Sverige som bara hjälper de som förtjänar hjälp, och vänder ryggen åt de andra. Karolina Ramqvist har ett enkelt, moget och stundtals poetiskt språk. Hon slösar inte med orden, utan låter mycket stå mellan raderna. Hon binder skickligt ihop berättelsen genom att låta början och slut bestå av samma scen. Hela boken är bra, men slutet är briljant. Det var tydligen aldrig meningen att "Flickvännen" skulle få en uppföljare, och därför vet jag att det kanske är förgäves, men jag kan ändå inte låta bli att hoppas på en tredje bok om Karin.
Mottagen: 28 mars 2015
Anmäl textfel
