LitteraturMagazinets recension
av Saknad, Katarina Barrling, Cecilia Garme
Många tankar, blygsamt resultat
I “Saknad - På Spaning efter landet inom oss” för statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme ett resonemang om känslor inför stora förändringar. Globaliseringen, teknikutvecklingen och den stora invandringen gör att Sverige ser mycket annorlunda ut nu än för några decennier sedan. Den positiva synen på moderniteten har spelat stor roll, även Sverige som världssamvete. Men alla hänger inte med, varken känslomässigt, socialt eller ekonomiskt. Har de människorna rätt till sina känslor? Eller är de ett uttryck för rasism? Det är intressanta frågor som författarna ställer.
Barrling och Garme deklarerar sina två utgångspunkter för boken. Den första är att synen på invandring inte främst är en fråga om värderingar utan om perspektiv. Man kan växla mellan en medkänsla för dem som varit tvungna att fly och att tycka att Sverige förändrats för mycket på kort tid. Det finns också ett annat perspektiv. Bor man i Stockholms innerstad upplever man sällan några negativa följder av den snabba utvecklingen. De utsatta förorterna behöver man inte besöka. Man har också till stor del själv valt sitt liv i storstaden med utbildning och jobb. Många är helt enkelt vinnare där.
Annat ser det ut i Smedjebacken i södra Dalarna som författarna besöker. Invandrarna har fördelats ojämnt. Vissa kommuner har fått ta en proportionellt större andel. I Smedjebacken träffar författarna sverigedemokraten Johan Persson som blivit utfryst på grund av sin partitillhörighet. Han menar att gemene man ser samhällsförändringarna och tycker inte om dem. Det handlar om tiggeri på gatorna, människor med religiös klädsel, hedersrelaterat våld, gäng. Han talar också om vården, där man tar in invandrare som inte kan språket. Och polis och samhällsinrättningar drar sig ifrån landsbygden. Där kan man drabbas av hemlängtan fast man är hemma, läser vi.
Vad saknar då Johan Persson? En lugnare tid, säger han. Han tänker tillbaka på när han var tonåring, hur man samlades vid kiosken, gick hem till varandra, spelade kort, åt tillsammans. Jag tänker att den förändringen nog mest beror på dataspelen och sociala medier.
Själva migrationspolitiken berörs inte mycket i boken, inte annat än att det konstateras att de som haft rätt om volymerna inte får något erkännande. Efter 2015 har politikerna gjort en helomvändning. I SVT:s partiledardebatt medgav statsminister Magdalena Andersson att det finns betydande problem med integrationen. Alltför många har kommit till Sverige under kort tid.
Kultur har dock med integration att göra, och den intresserar sig författarna för. Det märkliga med Sverige är att man ibland inte vill kännas vid att man har någon kultur. Eliten lägger sig på en högre tolkningsnivå än folket och förklarar att den svenska kulturen bygger på utländska influenser. Men så är det för alla länder. Kultur byggs upp av inflytande utifrån.
Hur skapar man då ett sammanhållande “vi” inom ett land? Hur konstruerar man ett sammanhållande kitt för alla som stadigvarande vistas i Sverige? En minsta gemensamma nämnare är förstås att följa lagen. Arbetslinjen är också traditionellt omhuldad. Den kan krocka med kulturer, där man tar hand om barn och äldre själva. Sådant faller på kvinnorna som då inte kan yrkesarbeta. Just det förhållandet tycker jag uppmärksammas för lite i debatten. Det utvecklas inte heller här.
I vårt land sätts vissa värden högt. Det handlar till exempel om jämställdhet. Man kan inte tvingas att acceptera jämställdhet. “Men om man vill klara sig väl i Sverige, bli svensk, bo här i resten av sitt liv och vara delaktig och få andra att visa sympati och känna solidaritet, blir det betydligt enklare om man accepterar jämställdhet”. Det skriver författarna.
Barrling och Garme vill tillägna boken den jordnära “gossen Gråsten”, som Werner Aspenström skriver om, “kvarlämnad på ängen”. De sympatiserar med den som saknar ett tryggt och invant samhälle. Men de medger att de inte har några lösningar att erbjuda.
Herbert Tingsten, professor och tidningsman, refereras till boken igenom. Han får personifiera den svenska ingenjören som löser alla problem. Han tillhörde också den svenska intellektuella elit som i mitten av 1900-talet samlades på Vanbo herrgård söder om Smedjebacken. Tingsten undersöker Sverigebilden i skolböcker, och han reder ut olika former av nationalism.
Längre tillbaka i historien hakar skribenterna fast vid Voltaire och Rousseau, där de fattar tycke för den senare. Han var “underdog” och får stå för känsla. Voltaire var upplyst och självtillräcklig. Talrika referenser kan se snyggt ut, och förvisso är Barrling och Garme forskare som ska hänvisa till andra tänkare. Men det som de kommer fram till efter allt detta läsande och tänkande är inte några originella storheter. Man kan sakna det som var bättre förr, och man ska tala med alla. Ungefär så.
Mottagen: 24 maj 2022
Anmäl textfel
