Bokaktuella Katarina Wennstam
"Brott mot små barn river upp hjärtat"
Katarina Wennstam är aktuell med boken ”Stenhjärtat”, den andra boken i deckarserien om Charlotta Lugn och Shirin Sundin. Hon bygger nästan alltid sina intriger på händelser från verkligheten. I "Stenhjärtat" är grunden ett gammalt reportage hon gjorde som kriminalreporter på SVT.
– Brott mot små barn river upp hjärtat på vid gavel.
Hur kom det sig att du började skriva "Stenhjärtat"?
– Jag inser att jag burit med mig idén under många år, ända sedan jag gjorde ett kort nyhetsinslag om en ung pappa som hade skakat ihjäl sin bebis. Jag har aldrig riktigt glömt det där fallet, som berörde mig djupt, och har länge tänkt skriva om det. Men kanske behövde jag några år på mig, mina egna barn är nu 7 och 9 år gamla och det hade faktiskt varit alldeles för jobbigt att skriva den här boken om de fortfarande var lika små som Gloria, bebisen i boken.
– "Stenhärtat" har varit jobbig att skriva på många sätt, det är något med brott mot små barn som river upp hjärtat på vid gavel. Jag vill med boken skildra ett brott mot ett litet barn som inte följer den typiska deckar-mallen, där ett barn rövas bort av en okänd seriemördare eller tvingas leva instängd i en källare. Här är det frågan om något som enligt min mening är ännu obehagligare, just för att det är mer troligt och ligger närmare oss alla.
– Överhuvudtaget tycker jag alltid att det är spännande att försöka skapa gärningsmän som inte är monster rakt igenom, utan försöka hitta de sidor som jag skulle tycka om hos den här personen och lyfta fram sådant som jag själv kan identifiera mig med. Då blir det trovärdigare, och mycket hemskare.
Du skriver ofta och engagerat om kvinnors utsatthet. Var hämtar du inspiration till dina böcker?
– Tyvärr är det ju verkligheten jag hela tiden återkommer till som inspirationskälla. Jag brukar ofta säga att hur hemsk fantasi vi spänningsförfattare än har så kan vi ändå aldrig överträffa verkligheten. Vem hade kunnat skapa karaktären Göran Lindberg, den före detta länspolismästaren och jämställdhetskämpen som dömdes för grova sexualbrott? Man hade fått höra att man skruvat till det lite för mycket...
– Jag tänker ibland att det förstås skulle vara skönt den dagen jag känner att nej, nu finns det inte mer att skriva om, nu lever vi i en värld där män inte begår övergrepp mot kvinnor bara för att de är kvinnor, där kvinnor inte skuldbeläggs för de brott de utsätts för och där vi har en rättsapparat som är helt igenom upplyst och utan fördomar.
– Tyvärr tror jag inte att det kommer att ske under min livstid, även om det hela tiden blir lite bättre. Men jag kan lova att jag gott om idéer och uppslag till kommande böcker i framtiden. Verkligheten bjuder på en aldrig sinande ström av inspiration.
Hur ser en typisk arbetsdag ut när du skriver?
– Det är ganska långt från August Strindberg och den lidande, isolerade konstnären på en holme... Som ensamstående tvåbarnsmamma lever jag ganska mycket i cykler. Ena veckan är det mycket hämta, lämna, hänga med barnen och pyssla hemma. Då tar jag en promenad från barnens skola på morgonen och skriver sedan några timmar, tar lunch, skriver lite till. Det är ju alltid vanskligt att skriva när barnen ska dyka upp hemma vilken timme som helst, ibland är det helt enkelt så att storyn får sitt bästa flow just vid kvart i fyra på eftermiddagen och då är det väldigt svårt att sätta stopp. Men jag brukar skriva snabbt som attan, få ur mig något slags cliff hanger som jag kan fortsätta på dagen därpå och sedan rusa iväg till fritids. Den andra veckan, då mina barn är hos sin pappa, så kan jag ju rent teoretiskt leva Strindberg-liv och inte behöva bli störd av så värdsliga ting som familj, matlagning och fotbollsträning. Och visst, jag arbetar längre dagar och mer under de veckorna, men då brukar jag också passa på med allt det som också är viktigt för en författare: gå på teater och opera, se filmer och tv-serier, läsa och så vidare.
Vad är det bästa med att vara författare?
– Det är tveklöst att jag faktiskt lever min dröm, och kan försörja mig på det. Jag har alltid velat skriva, ända sedan jag var liten, men trodde länge att det inte skulle gå att leva på att vara författare. Nu kan jag det och därtill har jag under de över tio år jag har gett ut böcker också fått uppleva att mina böcker blir lästa, omtyckta och debatterade, och att det faktiskt går att påverka världen med böcker. Både med reportageböcker som mina första "Flickan och skulden" och med spänningsromaner som jag skriver nu.
Och det värsta?
– Det är nog den berg- och dalbana det är att ha ett arbete som går ut på att det jag skapar hela tiden ska lämnas över till någon annan, och bedömas, läsas, värderas.
– Det tillhör ju också författaryrkets absolut finaste sidor – att en bok faktiskt får liv om och om igen varje gång någon ny läsare öppnar pärmarna till det jag har skrivit. Men det är också läskigt och något som jag tror att de flesta författare hisnar inför.
– Ibland är det uppåt och roligt och solen skiner och vinden fladdrar i håret, och man känner sig så modig och glad. I nästa sekund kommer det ett stup rakt ner och det suger i magen, och man undrar för femtielfte gången varför man utsätter sig för det här. Men det är ju roligt med nöjesfält, så jag kanske inte ska klaga...
Anmäl textfel
