LitteraturMagazinets recension
av Sparkle, Kaya McLaren
Alla ingredienser finns, men det blir ändå inte bra
”Sparkle” har egentligen alla ingredienser för att kunna bli en feelgood-roman av högsta klass, men den saknar gnista för att nå ända fram och det blir platt fall av det hela.
Hela konceptet boken bygger på har gjorts tidigare på betydligt bättre sätt, det inser jag relativt fort. Att den dessutom dras med en hel del könsstereotyper som med jämna mellanrum får mig att baxna gör ju tyvärr inte saken bättre.
Jill, som precis har genomgått ett uppslitande missfall kommer hem och hittar sin man i sängen med en annan kvinna. Istället för att göra sig till känna tar hon ett foto med sin telefon, köper en bil på sitt kreditkort och kör från Texas hem till morbrodern i skidorten Sparkle, Colorado. Där bor hennes bästa vän från tonåren, Lisa, en kvinna som lever ett sexuellt utsvävande liv. Men Lisa känner en inre tomhet och bestämmer sig snart för att sluta med sexäventyren och vänta på Den Rätte. I byn finns även Cassie, tio år, som nyligen har förlorat sin mamma och sörjer henne förtvivlat. Jill flyttar in som granne till Lisa och börjar arbeta, bland annat som barnvakt åt Cassie.
Ingredienserna på plats och sedan är det bara att tuta och köra? I verkligheten fungerar det inte riktigt så. Redan när karaktären Lisa introduceras i början av boken kippar jag efter andan, då det mest känns som en storslägga mot kvinnors sexuella frihet – full av skuldbeläggande som får mig att må lite illa. Många blandade känslor finns med när en person har hamnar vid ett vägskäl i livet och beslutar sig för att ändra sin kurs. Det kan vara oerhört svårt att gestalta i text, men just den här passagen tog nog priset på den sämsta jag har läst på länge. Det är en orgie i hur Lisa inte mår bra av att ha en massa kravlöst sex med en massa kravlösa män. Men för de manliga karaktärerna, som lever i samma situation, är det verkligen inga problem, de fortsätter glatt utan en enda eftertanke. Lisa däremot ”behandlar sin kropp som ett billigt motell istället för som det tempel som det egentligen är”. Det enda rätta är att hitta Den Rätte och finna Gud igen. Alltihop gör mig lätt illamående! Både att författaren banaliserar en människas livskris och längtan efter att hitta en större mening och att hon samtidigt slår så hårt mot det faktum att karaktären Lisa njuter av att vara sexuellt aktiv. Jag får faktiskt lust att slå igen boken på direkten!
Ändå läser jag vidare och inser att boken på många sätt har grunderna till en ganska trivsam berättelse, som hade kunnat bli väldigt bra, men som förlorar oerhört mycket på de konstlade könsstereotyperna som tyvärr inte slutar med Lisa. Cassie ska lära sig laga mat för att göra sin pappa glad igen. Jill vill ligga med en av de snygga skidkillarna men gör det inte, av rädsla för att han ska krossa hennes hjärta. Lägg därtill en genomstressad handling och platta karaktärer.
Den behållning som man ändå kan få av berättelsen står karaktären Cassie för, den tioåriga tjej som har förlorat sin mamma i cancer och efter det även fotfästet i livet. Hon kämpar mot en omgivning som på många sätt verkar stå totalt handfallen – och ibland till och med oförstående – inför hennes sorg och ilska. Hennes karaktär är den enda som har ett djup. Tyvärr slarvas även det bort en hel del.
Alla ingredienser för att göra det här till en riktigt bra feelgoodroman finns alltså där. Ibland glittrar det till av små guldkorn, som lyckas hålla mitt intresse uppe, men mer än så är det inte.
Som sagt, jag vet att jag har sett varianter av den här storyn gestaltats betydligt bättre tidigare.
Mottagen: 12 november 2013
Anmäl textfel
