LitteraturMagazinets recension
av Bleknande berg, Kazuo Ishiguro
Oslipat och fyllt med känsla
Det är ett år sedan Kazuo Ishiguro fick nobelpriset i litteratur och hans böcker har sedan dess en efter en publicerats i vackra nyupplagor. Till sist har äntligen hans debutbok fått en nyöversättning. "Bleknande berg" har översatts av Nicklas Hval och fått den vackra, något kortare men än mer poetiska titeln "Bleknande berg". En perfekt julklapp!
Vi blir ofta rekommenderade att börja vår Ishiguroresa med genombrottsromanen ”Återstoden av dagen” (1989) som handlar om butlern Stevens som i 50-talets England ger sig iväg på en bilresa genom den engelska landsbygden. Vi blir påminda om att vi kanske redan har läst den dystopiska ”Never Let Me Go” (2005) om mänskliga kloner och med den överhängande frågan om vad mänsklighet faktiskt är. Vi blir uppmanade att läsa Ishiguros senaste bok ”Begravd jätte” (2015) där han vidare visar bredden i sitt skrivande genom att ta sig an fantasygenren. Jag däremot väljer Ishiguros allra första bok med originaltiteln ”A Pale View of Hills” (1982), och den är något av en bortglömd pärla.
I ”Bleknande berg” möter vi Etsuko, en medelålders japansk kvinna bosatt i England på 80-talet. Hennes äldsta dotter Keiko har nyligen begått självmord och Etsukos yngsta dotter Niki besöker därför sin mor för första gången på länge. Men endast sporadiskt får vi följa Etsukos och Nikis dagar tillsammans. Desto mer får vi istället följa hur Etsuko gräver ned sig i minnen av sitt förflutna i ett efterkrigstidens Nagasaki. En tid då hon var nygift, gravid med sitt första barn och av en slump lärde känna den ensamstående mamman Sachiko och hennes dotter Mariko.
Varför Etsuko väljer att se tillbaka på just denna tiden av sitt liv blir en stående fråga genom boken. För först kan ”Bleknande berg” tyckas vara en sådan där bok som handlar om mest ingenting, ett enkelt utdrag ur ett sprucket liv och en tillbakablick där huvudkaraktärer söker finna var sprickan började. Men ju längre du läser, desto mer lägger du märke till små underligheter. En dialog som skiftar, dunkla karaktärer och ett sviktande minne som tycks dra i trådarna.
Vad det är Ishiguro verkligen skildrar i ”Bleknande berg” är det upp till läsaren själv att lista ut. Ishiguro har avsiktligt lämnat så många tomrum att tolkningsmöjligheterna blir många. Här skymtas en kvinnas tillbakablick på en svunnen tid av sitt liv. En japansk kultur i ofrånkomlig förändring efter andra världskriget och ett Nagasaki som endast är ett blekt skal av sig själv. Ett land i identitetskris och ett krigsärrat samhälle där den psykologiska påverkan som åsamkats invånarna går djupare än vad ögat kan se. En kvinnofrigörelse och psykologisk skildring utan dess like. Det är omöjligt att i förväg lista ut vart Etsukos berättelse är på väg, inte ens när jag slagit igen boken är jag helt säker.
Boken är luftig och lättillgänglig. Det anspråkslösa språket och den nedtonade stilen kräver inte tålamod av läsaren, men lyhördhet och tillförsikt ger den ett extra djup. ”Bleknande berg" är ett smakprov av de romaner Kazuo Ishiguro senare ska publicera, för den lågmälda tonen tycks följa med i alla hans böcker. Kanske är det så att hans författarskap blir allt mer skickligt och förfinat men hans debut är ett tydligt exempel på att även de mindre kända delarna av hans författarskap har mycket att ge. Denna pärla är fascinerande oslipad, med en opålitlighet som både funkar och förstärker läsupplevelsen.
Mottagen: 11 december 2018
Anmäl textfel
