Recension
av Jag bar en ocean, Kelle Groom
Trots allt läsvärda memoarer
Idag är Kelle Groom hyllad och prisbelönad poet. Men livet har inte alltid varit lätt för denna prisade författare. I sin memoar ’‘Jag bar en ocean’’ berättar hon om sitt liv där hon redan som ung femtonåring dricker så mycket alkohol att hon får sin första blackout. Som nittonåring blir hon gravid och föder en son som hon adopterar bort till släktingar. Hon tänker ofta på sin son men ingen inom familjen vill någonsin prata om honom. Kelle präglas genom hela boken av tankar på sin son, speciellt efter att han drabbas av leukemi. Fortfarande är det ingen som vill prata om sonen med henne, och när pojken dör är hon inte där.
Samtidigt har hon problem med alkohol och män. Hon råkar ofta illa ut och har inte alltid någon som stöttar henne. Hon glider genom livet med alkoholproblem och förhållanden som ingen vill vara i.
Ju längre in i boken man kommer, desto mer präglas Kelle av tankar på sin son, vem var han, hur var han? Sakta men säkert får hon reda på mer.
Det är svårt att inte bli tagen av en bok av detta slag. Såklart lider jag som läsare med författaren. Memoarer som denna är inte enkla att ta sig igenom. Boken är väldigt mörk.
Men trots att jag blir tagen av berättelserna, kan jag inte säga att jag blir särskilt tagen av språket. Oftast är det ganska slätstruket och tråkigt. Meningarna har även ibland en uppbyggnad som jag inte förstår mig på utan måste läsa flera gånger innan jag förstår sammanhanget. Texten innehåller dessutom tempus ändringar som gör att jag aldrig har någon bra koll på i vilken ordning saker händer, vilket är väldigt frustrerande i en memoar och gör tillslut läsningen ganska jobbig.
Jag kan inte säga att jag inte tycker att den här boken är läsvärd, men jag kan nog inte heller säga att jag tycker att den är särskilt bra. Tyvärr. Men tycker man om memoarer så tror jag ändå att ’‘Jag bar en ocean’’ är en läsvärd bok. För ibland så lyckas författaren ändå fängsla mig med sitt språk, om bara så för korta stunder:
’‘Det är inte att överleva själva våldet just när det händer som jag talar om. Kraften mot huvudet, hur benen använder all sin vita hårdhet. Hjärnan som sjunger av neuroner som en stad om natten. Inte adrenalinflödets sirener eller kroppens frenesi. Det är ren bonus om man överlever. Man kan trots allt inte göra sig större än man är. Att attackeras av en man med någorlunda storlek och kraft, det är som att bli levande begravd."
Mottagen: 20 maj 2012
Anmäl textfel
