LitteraturMagazinets recension
av Man, Kim Thúy
Vackert men flyktigt om kärlek och mat
Kim Thúy balanserar skickligt detaljer på språkets knivsudd för att visa upp deras bräcklighet. Det är vackert. Men först när huvudpersonen tvingas ut ur sin distans till omvärlden får språket riktig nerv.
Efter succéromanen "Ru" kommer nu Kim Thúys andra bok på svenska, i översättning av Marianne Tufvesson. Berättarjaget i nya romanen flyttar, liksom författaren själv, från Vietnam till Kanada, men i motsats till författaren för att hon gifts bort.
Mãn, som inte bara är romanens titel utan också huvudpersonens namn, betyder på vietnamesiska "den som fått allt hon ber om" eller "alla önskningar har gått i uppfyllelse". I enlighet med det lever Mãn renons på egna önskningar, som en osynlig tjänsteande. I makens enkla restaurang blir maten det medium hon lånar för att uppleva och leva, och en väg in i samhället. Genom recept som grundar sig i ett minne eller en berättelse om människornas öden i hemlandet kreerar hon maträtter som får kunderna att gråta av bortglömda känslor.
Kim Thúys språk reflekterar den vaksamma återhållsamhet som präglar Mãn. Rädd för att lyfta blicken blir detaljerna till hennes värld. De rodnande bananerna, ertappade i kakans intima omfamning. Ananassauterade bläckfiskringar som håller fast minnet av en vän. När hennes härligt klyschiga väninna Julie ser till att den anspråkslösa restaurangen utökas med ett välbesökt kurskök, är steget därifrån inte långt till den obligatoriska kokboken och matlagningsprogram i tv. Trots detta behåller Mãn distansen och betraktar sitt liv som något utanför henne själv – tills hon en dag möter den stora kärleken.
"Mãn" är en meny över vietnamesiska öden, både i hemlandet och i exil. Den sprallige unge diskaren som arbetar hårt för att klara tentorna och få gifta sig med sin älskade; den importerade vietnamesiska hustrun som till slut befrias ur misshandelsäktenskapet. Och alla minnen av dem som blev kvar och tvingades leva på krigets villkor. Här kommer Kim Thúys känsla för detaljer, som hon lånat till Mãn, till sin rätt. Ur en enda frukt, eller födelsemärkens placering på kroppen, kan en hel solfjäder av känslor slå upp.
Det är vackert, men flyktigt. Detaljerna tar sig aldrig riktigt upp ur boken. Det är först när kärleken uppenbarar sig och Mãn tvingas ut ur sin distans till omvärlden som också Thúys språk får riktig nerv. Då svider det som lök i ögonen.
Mottagen: 4 december 2013
Anmäl textfel
