LitteraturMagazinets recension
av Ge mig arsenik, Klara Krantz
Fångar träffsäkert komplexiteten med att vara tonåring
”Ge mig arsenik” svämmar över av igenkänning. Av sådant jag både vill och inte vill minnas från tonåren, av det som är både fult och fint.
Med nytt namn kommer nya känslor och ett nytt självförtroende. Elsa Johansson ska ta världen med storm, för hon är ett geni. Ett geni som svämmar över av ensamhet och ilska över frånvarande föräldrar och elaka kompisar.
”Ge mig arsenik” bidrar med nya djup och fångar komplexiteten med att vara tonåring.
Femtonåriga Elisabeth ska köpa en dagbok, och när hon hittar den snyggaste skrivboken med en farlig panter på, då förändras allt. Elisabeth blir Elsa. Ett geni, en superhjälte och blivande författare som ska ta världen med storm. Hon upptäcker Håkan Hellström och med kraft av hans musik och den nya skrivboken börjar hennes nya liv. I skrivboken ska hon författa den stora debutboken. Den ska handla om hennes liv, om flytten från Öland, om föräldrarnas separation. Om den andra superhjälten som svek och försvann. Katarina, som hellre är med Camilla och alla andra idioter i Säbyskolan. Sen finns förstås Anders, läraren som ser Elsa, och som också lyssnar på Håkan Hellström. Musiken som gör Elsa stark, ge mig nåt som tar mig någonstans, långt bort från ensamhet och tragik.
”Ge mig arsenik” känns som ett enda rus. Språket är träffsäkert och tonen genial. Trots att vi har läst om trasiga familjer och vänner som sviker förut bidrar den här boken med något ytterligare. Ännu ett skikt, ett djup, och den bjuder på flera överraskningar under läsningens gång.
När boken börjar har Elsa startat sitt nya liv, och allt eftersom får vi se spillror av det som varit och förklaringar till den sköld Elsa desperat håller sig fast vid. Hur mycket hon behöver den skölden. Jag fastnar för alla Håkan Hellström-referenser, hur de sätter ord på Elsas känslor och blir hennes mantra.
Den här boken handlar egentligen om många saker. Om föräldrar som inte räcker till, hur barn hamnar i kläm vid skilsmässor, hur ont det gör när vänner lämnar en. Den handlar om att räcka till, att vara sig själv, att stå upp för det man tycker och om ensamhet. Och det är en av sakerna jag verkligen fastnar för. Komplexiteten i att inte må bra, att det sällan handlar om en enda sak utan om massor av saker. Det gör både Elsa och boken väldigt trovärdig. Det gör också att jag känner med Elsa, med alla känslor som bubblar upp inom henne och som får komma fram på ett väldigt berörande och starkt sätt.
”Ge mig arsenik” sticker ut. Den säger precis som det är i skickligt författad prosa.
Mottagen: 5 mars 2013
Anmäl textfel
