LitteraturMagazinets recension
av Det är bara lite cancer :Om livet, döden och myten om mig själv, Henrik Ekblom Ystén
Hjärtskärande läsning
Lite mindre än ett halvår efter det att Klas Ingesson dog i cancer släpps hans egen berättelse ”Om livet, döden och myten om mig själv”.
Med hjälp av Henrik Ekblom Ystén har han skrivit en självbiografi som tar läsaren med genom framgångar på fotbollsplanen, tvivlen på sig själv, ångesten inför sjukdomen och ända in i dödsögonblicket.
Under sin fotbollskarriär var Klas Ingesson ofta ifrågasatt som landslagsspelare, men så småningom tog han sig in i fotbollspublikens hjärtan genom sin inställning och vilja att vinna. I sin bok vill han ge en annan bild av sig själv än den stereotyp som ofta framställts i media av den tuffe skogshuggaren och fotbollsspelaren som tål allt. Det lyckas han verkligen med. Själv skriver han att: ”Det har ofta förvånat mig att jag fått en stämpel som en stark, beslutsam man när jag i själva verket alltid har sett mig som en kille som varit lite ängslig och grubblande…”
För den som har följt Ingesson från genombrottet i IFK Göteborg och framgångarna med landslaget och i olika proffsklubbar blir det en gripande kontrast att ta del av den fullkomligt nakna skildringen. Det är inte bara i kampen mot sjukdomen som han väljer att blotta sin person, utan även när han beskriver sina känslor när han inte lyckas på fotbollsplanen och hur han skildrar sina relationer till sin fru, pappa och sina vänner.
Ett exempel är när han skriver om hur hans pappa döljer för Klas att han haft en hjärtinfarkt inför VM 1990. I ilskan över detta lovar Klas att han aldrig skulle göra samma sak. Men när han själv får sin cancerdiagnos inser han att också han försöka skydda sina nära genom att spela starkare än vad han var. Slutsatsen: ”Det är inte så jävla smart. Resultatet blir att man sårar dem man minst av allt vill såra.” Det är första och verkligen inte sista gången som man nästan får avbryta läsningen för att det är svårt att se mellan tårarna.
Naturligtvis blir det en del fotboll när en gammal landslagsspelare ska skildra sitt liv. För en som beställde sina första idolkort från Klas Ingesson när han spelade i IFK Göteborg i slutet på 1980-talet är det såklart en nostalgisk läsning av stora mått. Men även den som inte är så intresserad av sporten kommer nog även de delarna vara läsvärda eftersom det inte handlar så mycket om matcher och resultat i sig, utan mer om känslor och upplevelser runt omkring de 90 minuterna på planen. Det är utflykter i USA under VM 1994 och hur ”Den hemliga fyran” med Klas Ingesson, Tomas Brolin, Anders Limpar och Lasse Eriksson bildas, eller möten med maffialiknande supportergäng i Bari.
När karriären är avslutad är det som att boken saktar in. Ingesson konstaterar att han efter fotbollen kunnat köpa sin efterlängtade gård, vilket var ett av målen när han gick till sin första proffsklubb Mechelen. Då börjar han känna sig lite hängig. Den fortsatta läsningen blir mer intensiv när kampen mot sjukdomen och reflektionerna kring både liv och död beskrivs så innerligt och nära. Här hinner Ingesson beskriva sin nya livssyn med sjukdomen, hur den gett honom insikter om vad som är viktigt: ”Det är lockande att söka kick efter kick för sitt gigantiska egos skull. Men alla bör ibland ta några steg tillbaka och istället fråga sig vad som verkligen fyller livet med substans.”
Det verkar viktigt för Ingesson att dela med sig av sina tankar kring livet innan det avslutas. Han blir också politisk och tycker att det är saker som hela samhället borde tänka på, att satsa på viktiga saker som välfärd och solidaritet med människor som behöver hjälp. Att orka fundera över sådana saker i sin egen olycka gör honom knappast till mindre hjälte i mina ögon.
Mot slutet av boken är det som dagboksanteckningar, där de sista raderna skrivs en knapp vecka innan Klas Ingesson dör. Förutom att det är som att tiden saktar ner och till slut står still i boken måste jag flera gånger ta en paus för att kunna fortsätta läsa. Avskedet till vännerna och familjen är fullständigt hjärtskärande.
Det är brukligt att sätta någon sorts betyg i bokrecensioner, men det känns väldigt futtigt att försöka sammanfatta böcker av det här slaget med en siffra. Känslomässigt är det en läsning som slår i taket, det var länge sedan jag var så tagen efter att ha läst en bok. Att det är välskrivet bidrar såklart till upplevelsen, man hör Ingessons östgötska i texten. Såväl språket som innehållet blir personligt och sammantaget blir det väldigt drabbande för läsaren.
Mottagen: 1 april 2015
Anmäl textfel
