LitteraturMagazinets recension
av Kvinnan i sanden, Kobo Abé
Oförutsägbar som en dröm
I Kobo Abés klasiker från 1962 beger sig en insektssamlare iväg för studier och försvinner spårlöst. Han dödförklaras några år senare. I själva verket hålls han mot sin vilja fånge i en by på kusten. En by som varje dag kämpar för att inte dränkas i sand.
Mannen besöker byn under sin resa och inkvarteras för natten hos en kvinna som bor i ett hus, nedsjunket och omgiven av sand. Nästa dag är den enda vägen upp, en repstege, borta. Mannen blir kvar i huset, längre och längre innan han inser att han är fången.
Att läsa ”Kvinnan i sanden” känns som att läsa en av Franz Kafkas romaner. Det skulle inte vara svårt att dra paralleller till ”Processen” eller ”Slottet”. Oförmögen som mannen är att varken komma undan eller få en förklaring till varför han hålls fången. Varje natt skyfflar den titulära kvinnan undan sanden som ständigt drar in över byn. Mannen är ständigt nära, eller mitt uppe i, ett sammanbrott. Han försöker fly, han klagar och försöker rationalisera sanden som har en nästan övernaturlig karaktär.
Man skulle kunna jämföra ”Kvinnan i sanden” med den magiska realismen, Haruki Murakami eller som sagt; Kafka. Men Kobo Abe är mest sig själv. Som författaren Inger Edelfeldt uttrycker det i förordet:
”Två hundra sidor om livet i den skoningslösa gropen – närhet, våld, sårbarhet, förtvivlan, märklig ”vardag”, sexualitet, flyktförsök, vissa minnen.”
För till skillnad från influenserna så accepterar mannen inte det övernaturliga i situationen, han rationaliserar, han är inte lakonisk som vissa av Murakamis karaktärer, han rasar och till skillnad från Kafkas verk finns här hopp, till och med glädje, om än kortvarig.
Men om mannen är protagonisten, så är det inte han som glänser i romanen. Han är riktigt osympatisk oavsett hur orättvis hans fångenskap än kan tyckas. Tvärtom är det kvinnan som är den läsaren sympatiserar med; hon som bor i ett ruckel, belagt i ett hål i sanden, som varje natt kämpar med att skyffla undan sanden, sover på dagen när sanden ligger brännhet och trots det försöker göra det bekvämt för mannen. Hon sympatiserar med honom även om hon är resignerad inför livet hon måste leva. Hon är änka, hennes familj dog i sanden och oavsett hur orättvist, stundtals rent avskyvärt, mannen behandlar henne. Hon fortsätter orubberligt sitt liv. Lika stark som innan. Lika oföränderlig som sanden runt henne. Hon ger läsaren hopp. Lika oförutsägbar som en dröm.
Mottagen: 18 februari 2015
Anmäl textfel
