Recension
av Vi måste börja med orden, Kristian Johannesson
Språket är det enda som gör boken läsvärd
Johannes är obehörig SFI-lärare i svenska och matematik. Han bor tillsammans med leksaksakrobaten Jimmy som inte gör något annat än att snurra runt, runt på sin stång. Tillsammans delar de många nedstämda yoghurtmornar vid köksbordet. Johannes brukar även ge sig ut för att springa ibland, men påstår sig inte vara någon löpare. Däremot är han en poet som inte skriver.
Och det är ungefär hela handlingen. Hur Johannes är som person – förutom rätt osäker – framgår inte så tydligt. Hur han mår tycker jag är rätt otydligt, då hela berättelsen har ett melankoliskt dis över sig (vilket väl i och för sig är ett tecken på att något inte står rätt till).
Så, själva berättelsen är oerhört trist. Det som gör boken (lite) läsvärd är det snygga språket. Om det inte vore för formvariationerna vet jag faktiskt inte om jag hade tagit mig igenom boken alls. Det är liksom formuleringarna som håller berättelsen igång.
Formuleringarna är snygga, men i övrigt är berättelsen rätt tråkigt framförs. Allt är berättat i någon sorts melankoliläge. Det vill säga: Den är helt jämtjock. Inga nivåer någonstans. Ledsen: Grått. Glad: Grått. Om den hade varit fast i ett läge där det hände saker hela tiden hade det i alla fall varit intressantare (även om även det hade blivit jobbigt efter ett tag), men nu händer det ju typ... tja ingenting skulle vara fel att säga, men åtminstone väldigt lite. Det är en sån där mållös bok som irrar runt och inte hittar något riktigt spår och mest går mig på nerverna.
Varför fick jag inte de här vibbarna när jag läste om den? Jag tror faktiskt att jag blev förblindad av det fyndiga omslaget och den lockande titeln. Börjat med orden har författaren sannerligen gjort. Men han har glömt bort berättelsen på vägen. Den känns snarare framställd för skrivandets skull, inte för berättandets.
Nåja, inte är det något fel att skriva enbart för skrivandets skull. I april recenserade jag Haruki Murakamis "Efter mörkrets inbrott" och ställde mig även då frågan: Är det värt att läsa en bok där själva berättelsen är sekundär? I det fallet var svaret: Ja, ja, ja! I det här fallet är svaret lite mer nedslående: ett brutalt... nja. Ett par sidor kanske. Några kapitel sådär. Men en hel bok? Tveksamt. Den här boken blir mest hemskt tröttsamt efter ett tag.
Mottagen: 28 november 2012
Anmäl textfel
