LitteraturMagazinets recension
av Kvinnan som matade hundarna, Kristien Hemmerechts
Omstridd bok om belgiskt trauma
"Kvinnan som matade hundarna" handlar om Belgiens mest hatade kvinna Odette, som sitter fängslad. Boken bygger på ett brott som räknas till de grymmaste händelserna i Belgiens moderna historia.
Ingen kan ha undgått tiden då Belgien skakades av fallet med Marc Dutroux, mannen som kidnappade och förgrep sig på barn och unga kvinnor. Fyra flickor dog. Två räddades i livet. Två flickor svalt ihjäl under tiden som Marc Dutroux satt häktad, och det är detta som bokens titel anspelar på. Michelle Martin, Marc Dutrouxs fru och bokens Odette, matade hundarna men gick aldrig ner till källarens specialkonstruerade lönnrum för att mata de inlåsta flickorna.
Enligt bokens omslag ger Kristien Hemmerechts "en ny tolkning av händelserna kring Marc Dutroux och hans hustru Michelle Martin, vars brott räknas till de grymmaste händelserna i Belgiens moderna historia". Flera belgiska bokhandlare har vägrat ta in boken. Först tänkte jag inte läsa den. Men jag har läst.
Boken nämner nästan inte flickorna alls. Berättelsen är Odettes. Odette tillbringar tiden i fängelset med att tänka på åren som gick, mannens uppväxt, sin egen uppväxt, sina barns födelse, klostret som hon kanske ska förflyttas till efter en tidig frigivning, och så tänker hon en hel del på en kvinna som mördade alla sina fem barn. Den kvinnan är inte Belgiens mest hatade kvinna. Hon mördade sina fem egna barn och ändå är det Odette som är den mest hatade.
Odette tog väl hand om sina tre egna barn. Den yngsta var bara nio månader när Odette greps. Odette hade inte bott med M på flera år, men hon bodde i ett av hans fallfärdiga hus, och de var fortfarande gifta. Hon åkte fram och tillbaka med de tre barnen i släptåg för att mata hundarna som levde i huset i vars källare de två flickorna svalt ihjäl.
Jag öppnade boken och skummade de första sidorna och insåg genast att Kristien Hemmerechts kan skriva. Så då läste jag. Men jag förstod fortfarande inte varför hon skrivit boken. Varför vill någon skriva om Michelle Martin, eller Odette? Får man skriva om henne? Får man läsa om henne? Bör man göra det? Jag tror att jag anar varför Kristien Hemmerechts har skrivit boken. Citatet av Hannah Arendt på bokens första sida kan ge en ledtråd.
"The sad truth is that most evil is done by people who never make up their minds to be good or evil."
Boken uppehåller sig nära vad som skrivits om fallen. Det finns dock ett par sexskildringar i boken, mellan Odette och M, som jag tror är helt och hållet påhittade av författaren. Kanske har Hemmerechts valt denna metod av hänsyn till offer och anhöriga? Jag förstod först inte varför scenerna alls fanns med. Men kanske finns de där för att förstärka ovissheten kring vem Odette egentligen är, vilka preferenser hon har, och om hon var en passiv eller aktiv medbrottsling? Är hon ond eller god eller lite mittemellan som de flesta av oss tyvärr är fast vi hoppas och tror och ber att vi ska vara goda och inte handla fel?
Vissa saker är så svåra att begripa att det nästan är omöjligt att inte ge sig i kast med att försöka begripa dem. Och om man väl försöker så blir det ännu svårare. Och det fortsätter att vara svårt ända tills man börjar leta efter likheter, förmildrande omständigheter, tvetydigheter, försonande drag, missförstånd eller helt enkelt brist på riktning. Det går inte att skjuta det ifrån sig.
Jag uppskattar Kristien Hemmerechts försök och jag tycker att hon närmar sig händelserna på ett respektfullt sätt. Boken förtjänar absolut sina läsare.
Mottagen: 16 december 2015
Anmäl textfel
