LitteraturMagazinets recension
av En ensam plats, Kristina Sandberg
Noggrant om en svår tid
Böckerna om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik blev en stor framgång för Kristina Sandberg. Efter att ha skrivit trilogin Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012) och Liv till varje pris (2014) fick hon motta Augustpriset och Selma Lagerlöfs litteraturpris. Och som hon blev efterfrågad! Hon blev inbjuden till hundratals möten på bibliotek och andra platser.
Så plötsligt tog livet en skarp vändning när hon diagnosticerades med aggressiv bröstcancer 2016. Den svåra resan lämnar hon ut till oss i den nyutkomna boken “En ensam plats”. Hon tillåter oss att komma nära inte bara hennes egen dödsångest utan också dödsfall och konflikter i hennes närhet. Det är händelser som inträffar och måste tas om hand trots hennes svåra belägenhet. Det är starkt gjort av Kristina Sandberg att återuppleva oron, smärtan och den bedövande tröttheten på nytt för att kunna delge dem till sina läsare.
Hon missade en mammografi i oktober 2015 för att hon hade så mycket att göra. Men en läkare sade att så tidigt hade man inte sett något. Maken är den som upptäcker en knöl i maj året efter. Då är hon för upptagen för att ta det till sig. Familjen ser fram emot den inplanerade Englandssemestern. I augusti får hon ta emot sanningen: en stor tumör och två små.
Det värsta är rädslan att dö ifrån de två döttrarna, åtta och tio år gamla. Och hur ska sjukdomstiden påverka dem? Kristina blir glad när en av dem blir arg på henne. Då tror hon alltså att mamman är stark nog att ta emot det. Hon skriver inte så mycket om makens reaktioner, men det blir tungt för honom. Särskilt som han, som också är författare, får ta emot en refusering av en bok han trott mycket på.
Sandberg beskriver ingående de olika läkemedel hon ska ta och de svåra biverkningar de har. Hon får först cellgifter, innan hon opereras. Efter det ska hon ta antiöstrogenpreparat i tio år. Lusten och sexlivet påverkas starkt.
Men så har vi också det andra som pågår. Hennes far dör. Han har varit alkoholist, och huset där han bott, som också är hans barndomshem, är mycket nergånget. Mitt i alltihop ska Kristina städa och röja, och konflikter uppstår med systern vid några tillfällen. Bland annat vid försäljningen. Helst hade Kristina inte velat sälja, men hon förstår att det blir för arbetsamt att ha ett hus i Ångermanland att åka upp till bara för att ta om hand. Någon vila – det som hon behöver allra mest nu – skulle det inte bli tal om. Men så hon längtar till den tid då hennes farmor levde!
Jag har inte läst hemmafrutrilogin, men jag har förstått att den är skriven med samma detaljrikedom som genomgången av städningarna i “En ensam plats”. Sandberg skriver att hon är en arbetsmänniska som älskar att ställa i ordning men också att skapa och odla.
Så till titeln. Ensamt är det att vara i en livshotande situation. Ensamt är det att så få människor orkar höra om ångest och smärta. Ensamt är det att ta emot aggressiva eller överslätande svar.
Själv har Kristina Sandberg ansträngt sig så mycket för människor i sin närhet, även för sådana som inte varit vänligt inställda. Det framgår av hennes text utan att hon säger det rakt ut. Men jag läser mot slutet att kanske orkar hon bara bära sin egen familj framöver, inte göra plats för “alla förtvivlade vuxna barn som famlar”. “Kanske vill jag aldrig mer göra plats.” Håll fast vid det! vill jag säga.
Mottagen: 24 maj 2021
Anmäl textfel
