LitteraturMagazinets recension
av Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0, Estrid Bengtsdotter
Spretigt kompissnack om medelåldern
Det finns många sätt att passera gränser i livet på. När jag skulle fylla 40 tog jag tjänstledigt ett helt år och läste socialantropologi på universitetet. Jag slukade skildringarna av världens kulturer, särskilt de olika sätt som finns att se på åldrandet och döden.
Jag pratade och tänkte på det konstant.
Komiskt? Jäpp. Blodigt allvar? Det också. Men jag är övertygad om att det enbart är av godo att vrida och vända på tillvaron när man passerar trösklar och gränser i livet, för att hitta nya positioner och infallsvinklar. Och förhoppningsvis lite balans.
I boken ”Kerstin Thorvall Book Club”, redigerad av Estrid Bengtsson och Kristina Thulin synar tolv medelålders kvinnor sin tillvaro i Kerstin Thorvalls anda. Thorvall skrev ju ”Det mest förbjudna” på 70-talet, en ylande protest mot kraven på hur en medelålders kvinna ska vara och bete sig. De tolv författarnas vånda över de förändringar som kommer i medelåldern är stor och sann – klimakteriet som pågår eller ska komma, hårväxten som börjar spira lite här och där och barnen som växer upp och lämnar boet. Och så männen, de partners som finns eller fanns och gubbväldet förstås, som verkligen finns på jobbet.
Det är knepigt att vara kortfattad om en så spretig bok som den här. Många av texterna fungerar ungefär som kompissnack, ett utbyte av nödvändig info som gör förändringarna nästan normala. Ovärderligt när man är mitt uppe i det, jag hade säkert slängt mig över den om den hade kommit ut när jag var i den åldern. Men nu är de texterna rätt ointressanta för mig. Medan jag vaknar till av de texter som vidgar sig lite utanför skribentens ego.
Martina Bigert och Maria Thulin berättar om sina erfarenheter av att skriva film- och TV-manus (bland annat ”Gynekologen i Askim”). De vill visa på gränser för vad man får göra, som vi inte ens visste fanns. Det går så där, sett med kritikernas ögon. Men ”det som inte dödar härdar”, menar de om alla ilskna recensioner och hatmejl som de fått genom åren när de skildrat gränsöverskridande medelålders kvinnor och män med feminina drag.
Medelålders kvinnor får exempelvis inte leka, har de upptäckt. Det provocerar lika mycket som Kerstin Thorvalls böcker om medelålders sextörst på 70-talet.
Helena von Zweigbergks ”Insikter och insekter” är också en sådan där text som ger mig en liten aha-upplevelse. Hon inser att Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” handlar om hennes (och allas vår?) skräck för att bli en ”kåt kärring”, att hennes lust blir problematisk för att åren går. Det är en rädsla för omvärldens fördömanden men också ett självförakt, som man bara ska vägra gå med på, menar Helena von Zweigbergk och lovar sig själv att aldrig skrockande tala om bäst före-datum eller beskriva hur äcklig hon tror att hennes kropp har blivit i andras ögon.
På ett annat ställe i boken skriver någon om sin fromma förhoppning att hon som 60-åring har blivit klokare och fått en mildare syn på sig själv. Jag log när jag läste det. Man blir ju inte klokare bara för att tiden går, men om man kämpar lite. Och oberoende av omvärldens åsikter blir man väl heller aldrig, hur många år man än får leva. Man får nu som då slåss lite mot demoner och impulser till självförakt.
Och kanske ändå vinner man fighterna lite lättare med tiden.
Mottagen: 28 januari 2014
Anmäl textfel
