Med en bok är du aldrig ensam
Tänk dig att du ser tre olika personer på tre olika platser i en matsal. Alla tre sitter själva vid bordet, alla tre äter samma lunch. Den första personen tittar ut genom fönstret, på bordet bredvid, men kanske allra mest ner i tallriken. Den andra personen knappar med fingrarna på mobilen mellan tuggorna. Den tredje personen läser en bok och märker knappt att knäckebrödssmulorna landar mellan bladen. Vem ser mest ensam ut?
Jag skulle vilja säga att det är ett typiskt svenskt beteende att känna sig ensam i en matsal full med människor. Inte nog med att vi ständigt måste vara uppkopplade, vi måste dessutom ha alla de där kontakterna runt omkring oss när vi lämnar vår trygga vrå där hemma. Att då se någon som sitter ensam vid ett bord och äter i en sal full med folk gör att vi lätt tänker "stackarn, får sitta ensam och äta! Varför sätter sig igen bredvid?" för att sedan gå därifrån utan att ha gjort något för den "stackars människan".
För att få folk att tro att vi inte alls är sådär ensamma som vi ser ut att vara, är det många som tar fram mobilen. Har vi inte sms, mejl eller statusuppdateringar att läsa, så kan vi spela spel eller i alla fall låtsas skicka iväg några rader till våra kontakter. Mobilen, surfplattan eller datorn har blivit vårt nya sällskap, och med en sådan i närheten sätts inte ensamhetsstämpeln lika snabbt.
Den tredje personen du ser sitter och läser en bok. Vart på ensamhetsskalan sätts denna person? Är boken i likhet med en mobil eller dator, eller är man fortfarande lika ensam som den första personen? Jag skulle tvärtom vilja säga att personen som läser har en massa människor omkring sig. För dig som står och tittar på kan personen verka ensam, men för den som läser finns en hel värld med människor och varelser att lära känna och att umgås med under lunchrasten. Personen i fråga känner sig säkert inte alls ensam!
I veckan var jag som den tredje personen du ser i den där matsalen. Min klass är ute på praktik, och vi är spridda över hela Sverige. Jag sitter alltså själv och intar min lunch, men genom att ta upp min bok får jag massor av sällskap och mycket häftigare händelser än vad som kan utspela sig i en gymnasiematsal. Koncentrerar jag mig kan jag hamna mitt i händelsernas centrum, och jag får se till så att jag inte tappar mat på boksidorna eller helt glömmer bort att äta.
Vi borde sluta upp med att ensamhetsstämpla folk. En del kanske hellre äter själva än med en massa tjattrande kompisar omkring. Sedan finns det såklart de som inte har något lunchsällskap, och som saknar det. Tillhör du dem som lunchar själv kan jag rekommendera att läsa en bok. Jag har inte kännt mig ensam en enda lunch den här veckan, snarare var det så att jag blev irriterad när någon som gick förbi hälsade, eller när maten och lunchrasten var slut...
Anmäl textfel
