Stockholm läser 2015
Gemensam läsning av "Kungsgatan" ger mervärde
Anne-Charlotte Östman är en av alla stockholmare som just nu läser Ivar Lo-Johanssons klassiker från 1935. "Författarens syfte med Kungsgatan verkar vara att varna för storstaden. Samtidigt är han ytterst skicklig i att beskriva stadens dragningskraft," skriver hon.
”Stockholm läser” är en företeelse som har funnits sedan 2002. En bok som utspelar sig i Stockholm väljs ut, och sedan skapas läsecirklar på bibliotek runt om i huvudstaden så att man kan dela med sig av sin upplevelse.
I år valde juryn Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan” från 1935. Vanligtvis brukar det vara romaner på cirka 200 sidor. ”Kungsgatan” har ett omfång av 600 tättskrivna sidor. Men den är så bra!
Vi var sju damer och en herre som träffades på Tranströmerbiblioteket på Medborgarplatsen för att prata om boken. Plus cirkelledaren, bibliotekarie Gustav Nygren. Det var tråkigt att det inte kom några yngre människor, tycker jag.
”Kungsgatan” handlar mycket om gonorré. Så mycket att det blir tjatigt, menade någon. Adrian, som kommer från landet till staden, träffar sin ungdomskärlek hemifrån, Marta. Hon har börjat ta upp kunder på Kungsgatan och sälja sin kropp. Hon smittar Adrian. Vi får följa hans många turer till sin läkare, sjukdomen vill inte ge med sig. Till slut hamnar han liksom Marta på sjukhus. Av hänsyn till henne avslöjar han inte smittkällan för läkaren. Och för att inte öka Martas skuldbörda berättar han inte heller för henne att han är sjuk. Om man ska tro Ivar Lo, som skildrade sociala missförhållanden i sina böcker, var mer än hälften av männen i Stockholm drabbade.
Jag tycker att Marta oförklarligt snabbt hamnade i prostitution. Hon fick ju arbete på ett kafé när hon kom till staden. De andra i bokcirkeln menade att hon blev frestad, hon var vacker och drog till sig männens uppmärksamhet, hon ville ha dyra kläder som hon inte hade råd med, och hon träffade andra flickor som redan var på banan. Jag funderar också på hur hennes liv hade beskrivits i dag. Det hade framställts mycket tuffare. Visserligen börjar Marta dricka, men i dag är droger nästan alltid inblandade i prostitution. Och kunderna är farligare. Ivar Lo går aldrig nära inpå något av Martas möten med männen.
"Hur är det med författarens skildring av kvinnor?" undrar samtalsledaren. När Ivar Lo berättar om kvinnorna i sjuksalen kommer den fördomsfulla uppfattningen fram att kvinnor inte kan hålla ihop. Men han kan också med sympati tränga in i en kvinnas psyke. Det sker när statarflickan Marta ska ta emot sina föräldrar. Hon är nervös och angelägen om att de ska uppfatta hennes nya liv som märkvärdigt. Hon vill briljera med den miljö hon lever i. Men från modern får hon inte de reaktioner hon vill ha, och hon skäms för föräldrarna när de inte kan uppföra sig på restaurang. Naturligtvis berättar inte Marta att hon slutat på kafét, men föräldrarna misstänker nog hur det ligger till. Det är en fin och inlevelsefull skildring, som visar på svårigheten att mötas generationer emellan och särskilt när man lever under så olika betingelser. Landet skapar sina människor och staden sina.
Mellan Adrian och hans föräldrar råder ett avstånd. Han träffar sin far ibland när denne kommer in med sitt lass av tvättade kläder till hushållen i staden. Jordbruket går inte längre bra. Föräldrarna har fått sälja djuren och i stället börjat serva storstaden. På slutet när de fått sälja gården i Sörmland åker Adrian till hembygden och vandrar genom barndomens landskap, betraktar det hus han vuxit upp i och det som föräldrarna nu flyttat in i. Men han åker tillbaka till Stockholm utan att ha hälsat på sin mor och far.
Författarens syfte med ”Kungsgatan” verkar vara att varna för storstaden. Samtidigt är han ytterst skicklig i att beskriva stadens dragningskraft, och den koncentrerar han just till Kungsgatan som då var Stockholms absoluta centrum. Ni har väl sett journalfilmerna från krigssslutet, då hurrande människor samlades där och viftade med flaggor? Poetiskt beskriver Ivar Lo suget från huvudstaden:
”Dess stenar har en dragningskraft som om de var av platina eller guld. Om Kungsgatan drömmer barn om nätterna, när de i drömmen sparkar av sig täcket, när de vill hemifrån. Till dess butiker flyger kvinnornas tankar, när de vill smycka sig för männen, vill göra sig åtråvärda för dem. Över dess stenar vandrar skolklasserna, turistleden, förstamajtågen, de furstliga kortegerna. Kungsgatan är glädjeflickornas gata. Den är ett snår av pelare, av arkader, av portar att gömma sig i, av speglar att spegla sig i, ett långt golv att gå sig trött på, när natten kommer.”
Adrian närde som många andra barn till arbetare och bönder en törst efter kunskap. Arbetarklassen hade vid den tiden ett tydligt bildningsideal. Adrian hade gått en extrakurs efter folkskolan, och han drar sig till kaféer där man diskuterar politik och filosofi. Efter några dagar på ett bygge får han den tjänst som brevbärare som han har sökt. Men han finner tjänstemännen tröga och ointresserade av utveckling. Det är med arbetarrörelsen det nya ska komma. Adrian finner sin gemenskap i det kollektiv av byggnadsarbetare som han är tillbaka i efter sin sjukdom. På sista sidan klättrar han upp på taket och ser ut över staden. Då kommer jag att tänka på Rastignac, strebern i Honoré de Balzacs ”Pappa Goriot”. Paris liksom Stockholm ligger nedanför dem och ska tämjas. Staden ska bli ett med dem och hjälpa dem att förverkliga sina ambitioner.
Hur slutar det då för Marta? Hon tas om hand av sin första hyrestant och får också ta över den gamla damens jobb. Det handlar om att ta emot nycklar till dass som ska tömmas under natten. Några i cirkeln hade sett ”Kungsgatan” filmatiserad. Slutet är där mer dramatiskt. Marta kastar sig framför ett tåg. Precis som Anna Karenina.
Adrian är nu tillsammans med Tora som är en kamrat i den socialistiska kampen. Han och Marta har gått varandra förbi.
Stockholm läser arrangeras av Författarcentrum Öst i samarbete med Stockholms Stadsbibliotek.
Anmäl textfel
