Manne Fagerlind
Kan karaktärerna i en roman ha hemligheter för författaren?
En författare ska känna sina karaktärer in på bara skinnet. Eller?
Ett vanligt skrivråd är att man som författare ska känna sina karaktärer utan och innan. I sin skrivhandbok “Write away” avslöjar Elizabeth George att hon förbereder sig för själva skrivandet genom att först färdigställa en minibiografi och en psykologisk analys av alla de viktigaste personerna. Ingenting undslipper George; karaktärerna får inte ha några hemligheter för henne.
Många författare berättar gärna hur väl de känner sina romankaraktärer, hur de ofta får liv och handlar på ett sätt som överraskade dem. Ibland verkar det anses lite finare att handlingsförloppet ändrades av karaktärerna under resans gång, än att det var uttänkt från början. Det antyder ett djup hos de personer som författaren har skapat.
Jag skulle dock vilja komplicera bilden en aning. Själv har jag prövat två sätt att skriva en roman och ser fördelar med båda sätten.
När jag började skriva min debutroman visste jag inte hur den skulle sluta men funderade mycket och länge på min huvudperson Lasse – hur han var och vad som hade hänt i hans liv. Handlingen växte fram efterhand. Men ungefär halvvägs in i skrivandet stod det klart för mig precis vad som skulle hända. Jag övergick med andra ord från att skriva utforskande till att skriva strukturerat.
Ändå blev inte resten av skrivprocessen en transportsträcka. Nu blev det spännande att se hur Lasse skulle reagera på det som hände honom. Spänningen låg inte längre i vad som skulle hända, utan i vad de yttre händelserna avslöjade om honom. I slutändan hade jag lärt känna honom mycket bättre, och han var en annan än jag hade trott.
I arbetet med min nya roman blev det här ännu tydligare. Jag hade hela tiden en tydlig plan för handlingen, även om den förändrades, men personerna var luddigare. Hurdana var de egentligen? Flera gånger hittade jag på händelser som skulle avslöja mer om dem, och då visade de upp nya sidor – precis som riktiga människor.
Jag tror att det kan vara värdefullt att en romanperson får hålla några saker för sig själv. En av huvudpersoner i min nya roman bär på en hemlighet, och jag ville att han skulle få behålla den, till och med inför mig. Och fastän romanen nu är färdig är jag inte helt säker på att jag har avslöjat den. Det känns oväntat bra.
Manne Fagerlind är författare och gästkrönikör i LitteraturMagazinet. I januari kommer hans andra roman, "Mina drömmars land".
Anmäl textfel
