Emma Kreü är trött på de vanliga hjältinnorna inom chicklit
"Var är chicklit-hjältinnan som super, slåss och ligger?"
Hon är sjukt irriterande, tar en massa skit från sin fästman, vägrar tala klarspråk om sina problem, shoppar gigantiska mängder trots att hon inte har pengar och är usel på att organisera, om det så är en familjelunch eller sitt eget bröllop så är det alltid kaos.
Och så mår hon dåligt hela tiden, utan att ha modet att berätta varför hon mår dåligt, för ofta finns det en konkret anledning, och trots att hon har kanonfina kompisar som bryr sig om henne, alternativt en trevlig mamma eller moster eller mormor, så vill hon aldrig berätta.
Jag känner henne väl och är så otroligt irriterad på henne att jag har lust att sparka henne i rumpan eller i alla fall ge henne en lagom hård örfil och tvinga henne sätta sig ner och prata om allt det där som gör ont innerst inne och som definitivt inte blir bättre om man ignorerar henne.
Min bästa vän? Inte alls, men any random chicklitthjältinna du kan komma på. Det är hennes kännetecken och ständiga varumärke, ”jag-är-lite-precis-som-alla-andra-mitt-liv-är kaos-men-jag-är-charmig-så-gilla-mig-ändå!”, för att kunna passa in på sina läsares egna liv, eller i alla fall få en att tänka ”vad skönt, jag själv är i alla fall inte lika slarvig och känslomässigt störd och shoppinggalen som hon” och må bättre över sig själv.
Jag är trött på henne – otroligt trött på henne till och med! För jag har umgåtts en hel del med henne genom åren, i jakten på en rolig, självständig och framåt huvudperson som reagerar naturligt, sätter tänderna i dem som gör henne illa, kommunicerar ordentligt med sin omgivning och faktiskt vill sitt eget bästa, istället för att ständigt stoppa huvudet i sanden eller springa och gömma sig. Och helst kunna säga ifrån till dem som behandlar henne illa och försvara sig både fysiskt och mentalt.
Låter det som en lång lista med höga krav? Det är det faktiskt inte, med tanke på att litteraturen fullständigt svämmar över av karaktärer med just de dragen. De pekar med hela handen, är myndiga och slår direkt tillbaka mot den som hotar deras position. Men det finns en liten skillnad: De är manliga karaktärer och inte kvinnliga. Dessutom är de Mikael Blomqvist-kåta och får ligga nästan hela tiden. Eller ofta i alla fall, tillräckligt ofta för att jag som läsare skall registrera att det är betydligt oftare än en genomsnittshjältinna. Hon trånar i stället efter The One and Only och alla avsteg från just det är Synd och Skam, eller i alla fall lite opassande. De manliga karaktärerna lever loppan och deras kvinnliga alter egon existerar i princip inte alls och jag sörjer det.
För de kvinnliga karaktärerna har det inte lika roligt. Blir de någon gång för fulla så är det katastrof, fräser de ifrån så får de dåligt samvete och hamnar de i säng med någon som de inte hade planerat att hamna just i säng med så är det synd och skam och eventuellt lite ångest också.
De är bara om de är kuttersmycken i en hårdkokt deckare á la James Bond som hjältinnorna kan vara lite fria och glada, i alla fall en liten stund eller tills Mr. Bond är färdig med dem och de försvinner ut i periferin, antingen bortkastade som urvridna, arga trasor eller mördade på exceptionella sätt (fastbunden i ett betongblock på botten av en pool, någon?). Vilket av alternativen spelar mindre roll, de är glömda innan den berömde agenten hinner säga ”shaked, not stirred”.
Jag skulle vilja att allt vore annorlunda, att vi kunde ändra lite på den ekvationen och bredda utbudet. Varför kan inte chicklitthjältinnorna vara lite mer som de manliga hårdkokta agenterna i sin framfart här i världen? Förmodligen skulle resultatet bli något betydligt mer tilltalande än de vanliga intrigerna och de skulle i alla fall ha coolare jobb, våga stå på sig genom sin resa genom livet och ta för sig som om varje dag vore den sista. Och kanske till och med vara hemliga agenter, om de nu lyckades att uppgradera sig till något sådant från de vanliga assistenttjänsterna inom PR/Media/Finansvärlden som oftast åker fram och tillbaka i chicklitgenren.
För vore det inte roligt att läsa om en kvinnlig hjältinna som drog världen över, bekämpade onda skurkar, drack mer sprit än en normal parkbänksA-lagare och ständigt hade tjusiga karlar som kröp ner i hennes säng när hon än vände ryggen till? Hon skulle förstås klara allt galant, spränga skurkarna i luften, undgå allvarliga leverskador och få alla världens trånande ungkarlar att vagga hem bredbenta som trötta pingviner i natten. Det hela dessutom skildrat så att man åtminstone kunde låtsas tro på henne, precis som vi alltid har trott på James Bond och hans kompanjoner. Vore inte världen lite roligare då? Lite bättre? Jag röstar för det!
Anmäl textfel
