Erika Wallman
"Om man skulle ta och skriva lite snusk?"
Erotiska berättelser säljer ju bra. Om man skulle pröva att skriva en berättelse inom den genren själv?
Jag har funderat på om man skulle prova på att skriva lite snusk. Det verkar ju lukrativt, menar jag, med tanke på "Femtio nyanser" och andra satsningar förlagen gjort de senaste åren.
Hittar jag bara min nisch och lyckas behålla ett metaforrikt språk från pärm till pärm så borde jag kunna betala av huset ganska kvickt.
Låt se, vad behöver vi? Jag antar att det inte räcker med en spontanbokad charter i vinterrusket och en brunbränd servitör på strandpromenaden för att sälja? Inte numera. Den storyn tröttnade vi ju på efter tre nummer av Mitt Livs Novell på 80-talet. Det krävs något nytt, något bortom "50 shades of grey".
Intriger handlar till stor del om att huvudkaraktären har en motpol eller rent av fiende, och på ett antal vändningar och klimax. Han är sån, hon är sån, först händer det, sen vänder det. Kontraster. Motsatser. Helt naturligt kanske, eftersom motsatser skapar spänning, men måste vi alltid vara så stelbenta? Hon ljuv och sval, han muskulös och företagsam – kan man vända på det? Säljer det?
Mitt första förslag är en muskulös kvinnlig entreprenör med snett leende och en underskön liten man som inte fått chansen att blomma ut sexuellt ännu...
Inte?
Vad säger ni då om en bedragen svensk man på resa med bästa vännerna "för att lite sol gör gott när man blivit sårad". De smörjer in varandra med sololja, har kuddkrig i hotellsängen och smuttar paraplydrinkar. Huvudpersonen finner kärleken i en brunbränd servitris som "klär av honom med blicken och får honom att skälva" och han "lämnar kalla Sverige för gott".
Okej, klyschigt språk är kanske inte min grej...
Men "chefen och sekreteraren" då? Där har vi ju en annan uttjatad klassiker. Jag behöver inte ens hitta på en story för ni ser den redan framför er från början till slut. Han är VD och har pondus, många järn i elden, är atletiskt byggd eftersom han tränar inför Vasaloppet på fritiden. Sekreteraren är ung, söt och blond, ny på jobbet och i storstan, osäker, försöker passa in. Heter Anders. Jaså, den var du inte beredd på. Då kanske jag måste förtydliga en sak till: VD:n kommer från Kamerun.
Så där kan man hålla på och utmana sin tanke. Dessvärre tror jag att jag är lite före min tid, jag är nämligen osäker på om något av uppläggen kommer att sälja. Historierna är inte omöjliga i verkligheten, men litterärt är vi kanske inte där. Kan vi inte ta det där stora steget för mänskligheten snart? Jag menar, så här i rymdålderns efterdyningar borde vi kanske ha kommit längre även på jorden, på våra små tryckta pappersbuntar, i vår fantasi?
Jag vill veta hur ni andra känner inför förutfattade intriger och stereotypa karaktärer – är det tråkigt eller tryggt? Sitter du rent av på ett bra boktips med oväntade kärleksmöten eller har du skrivit något själv?
Vilket kärlekspar saknar du i litteraturen?
Erika Wallman
Anmäl textfel
