Några ord till mitt nästa skrivprojekt

"Tids nog är det du och jag"

"När det kommer till texter måste jag vara helt monogam. Jag måste ge allt åt en i taget, annars funkar det inte."
Jonna Lindberg håller på och avslutar ett romanprojekt – samtidigt kommer en ny idé och pockar på uppmärksamhet.

Jag är nöjd. Egentligen. När jag tänker efter var det längesen jag hade det såhär bra i en relation.

I början var ju allt enkelt och roligt. Så är det kanske inte är längre. Det är normalt.

Vi har haft upp- och nedgångar, helt klart, men på senaste tiden har jag verkligen känt mig glad. Istället för en massa borden och måsten har jag känt att jag vill. Jag menar, ägnar man bara varandra tid känns det ju oftast bättre. Man blir påmind om vad man tycker så mycket om.

Så dyker du upp. En helt ny idé. Som från ingenstans, och plötsligt tänker jag på dig hela tiden. Små grejer bara. Vad vi skulle kunna göra tillsammans, hur bra det kunde vara.

Jag gör ju inte mycket åt dig. Kanske nån rad här och där bara. Jag går verkligen inte in i det, men ibland skenar tankarna iväg. Jag menar, i fantasin kan vad som helst hända. Och det måste ju få vara okej, att tänka på dig.

Logiskt sett vet jag ju varför det blir såhär. Det är lätt att lockas att tänka på någon ny när det man har känns svårt och jobbigt. De där första sidorna är ju lätta att slänga ur sig, men efter ett tag blir det komplicerat. Kräver en annan sorts ansträngning. Vi formar varandra på vägen, och ofta gör det relationen svår. Kanske till och med omöjlig – det har faktiskt hänt att jag bara gett upp. Annars försöker jag tänka att det oftast finns någon väg ut.

Jag får påminna mig om det här när det känns motigt. Och att du, min nya idé, ändå finns där och väntar på mig. Det känns bra – även om jag vet att det inte alltid kommer att kännas så här enkelt. Men det kan bli mer. Utvecklas till något djupare. Även om det känns som att jag vill slänga mig över dig, typ NU, så vet jag att det vore orättvist – både mot dig och mot det projekt jag håller på och slutför.

Jag vet hur jag funkar. När det kommer till texter måste jag vara helt monogam. Jag måste ge allt åt en i taget, annars funkar det inte. Halvdana relationer parallellt tror jag inte på. Och någon evig tvåsamhet är det ju inte tal om, nej jag vet mycket väl att jag tids nog måste lämna en och gå vidare till nästa. Det har jag vetat hela tiden.

I slutändan kommer jag till och med att tröttna på dig, nya idé. Jag menar, efter en massa försök att göra en text bättre och bättre, måste man till slut nöja sig. Eller hur? Inse att det är över. Att det inte blir bättre.

Men än är det långt kvar till det där, du mitt nästa skrivprojekt. Vi har många upp- och nedgångar framför oss innan vi skiljs åt. I sinom tid ska vi ha det fantastiskt. Oj vad jag ska älska dig och tänka på dig och jobba för dig. Jag är bara inte redo än.

Anmäl textfel