LitteraturMagazinets recension
av Fragment II, Lars Norén
Blytunga rader av risktagande
Lars Norén är mest känd som dramatiker, men han har utöver ett hundratal pjäser skrivit både dikter, dagbok och prosa. Den första samlingen textfragment kom 2015. LitteraturMagazinets Ulf Malmqvist har läst hans senaste.
Någonstans i "En dramatikers dagbok 2013-2015" undrar Lars Norén: "Jag/-/förstår inte hur en normal läsare skall orka ta sig igenom hela boken." Jag läser dagboken samtidigt som jag läser författarens "Fragment II", vilket visar sig vara en dålig idé. Dagbokens textmassa väller fram och slukar mig med sitt flöde, stort och smått blandas, vardagens trivialiteter trängs med Heidegger. I "Fragment II" finns inget smått, inget trivialt. När tankar koncentreras till en rad, två rader eller som högst tre rader, blir varje utsaga blytung. Ställda bredvid varandra blir de presenterade fragmenten något av själva essensen av dagboken: den åldrade poeten, författaren, dramatikerns tankar om livet, döden, kärleken och konsten.
Fragmentet är som bekant någonting ofullständigt, någonting som är utbrutet ur en större helhet. De fragment som Lars Norén presenterar här är inte poesi. Det är inte prosa. Det är som om fragmentet är en egen litterär genre, livsfarligt nära den förnumstiga sentensen som kan broderas på en väggbonad medan kaffedoften sprider sig i köket. Lars Norén är nästan där ibland. Nästan. Men det är som om det måste vara så - att genren kräver ett risktagande.
Precis som dagböckerna och den föregående volymen med fragment saknar den föreliggande volymen paginering. I dagböckerna finner läsaren stöd i dagboksbladens dateringar. Men här, bland fragmenten, saknas dessa givna orienteringspunkter. Avsaknaden gör någonting med läsakten. Här finns en frihet att röra sig bland boksidorna. Det linjära är upphävt. Dessutom är volymen i total avsaknad av punkter. I interpunktionen är det egentligen bara kommatecknet som finner nåd.
Här finns några fragment som knyter an till det nuvarande världspolitiska läget: "Det är de komiska som sprider mest skräck". Ibland stinger orden. Tre rader eller en rad, men stundtals hugger de efter dig: "Granska de goda, penetrera deras innerliga likgiltighet". Husgudarna Celan, Becket och Heidegger får gott om utrymme i fragmenten samtidigt som det kan dyka upp en ögonblicksbild från Gotland eller en meditation i Bachs kompositioner: "Jag vill det ouppnåbara, jag vill bli musik". Hur många fragment rymmer boken? Jag har inte orkat räkna, men nog borde det dra upp mot cirka femhundra stycken. Lästa i ett svep är de överväldigande. Lästa styckevis öppnar de siktdjup långt in i existensen, i ett tydligt släktskap med poesin.
Mottagen: 16 mars 2018
Anmäl textfel
