LitteraturMagazinets recension
av Brittsommar, Laura Fitinghoff
Bortglömd klassiker om kärlek
Laura Fitinghoff är idag i princip bara ihågkommen för "Barnen från Frostmofjället". Nu kommer hennes kortroman "Brittsommar" i nyutgåva. Det är en bortglömd klassiker som fortfarande har en hel del att ge.
En roman om en nybliven mormor som återser sin ungdoms kärlek och blir så passionerat förälskad att hon vill lämna sin man och sina barn. Upplägget känns inte alltför vanligt. "Brittsommar" är precis den berättelsen – dessutom skriven för hundra år sedan.
Laura Fitinghoff är idag i princip bara ihågkommen för "Barnen från Frostmofjället" och hon har, av eftervärlden, behandlats som allt annat än en kvalitetsförfattare. "Brittsommar" gavs ut postumt 1917, nio år efter författarinnans död. Denna kortroman, vars titel är den naturmetafor som hela handlingen kretsar kring, är en tät berättelse om kärlekens irrvägar och hur vi ibland tvingas ifrågasätta allt det som vi byggt vår tillvaro kring.
Lajsa har alltid retats av sin äldsta dotter och sin make för att vara nervös, känslosam, alltför passionerad, inte tillräckligt förnuftig. Lajsa och hennes make har aldrig älskat varandra, äktenskapet bygger helt och hållet på just förnuft. Det har fungerat i alla år. Nu är Lajsa över fyrtio och förutom den vuxna dottern, nybliven mamma, har hon barn i varierande åldrar, den yngsta inte mycket äldre än barnbarnet.
Så träffar Lajsa av en slump den man som hon än en gång älskade - och känslorna blossar upp igen. När de lyckas stjäla åt sig samvaro uppe i fjällen, dit Lajsa åkt med sin yngsta dotter som behöver "luftombyte" för sin hälsas skull, börjar de överväga att helt krossa sina ordnade liv och leva tillsammans.
Nu är det här en hundra år gammal berättelse och det finns gränser för hur långt den uppmuntrar till sedeslöshet, men boken tar ändå upp mycket viktiga frågor kring seder, moral och vad man egentligen ska bygga sitt liv på: passion eller krass eftertanke.
Jag är glad åt att "Brittsommar" kommer ut igen i dessa dagar. Den har fortfarande en hel del att ge. Kanske inte som odödlig klassiker, vad nu det är – men som ett unikt och väldigt fint tidsdokument vars innehåll fortfarande äger bärkraft.
Mottagen: 8 december 2013
Anmäl textfel
