LitteraturMagazinets recension
av Var är alla flickor nu?, Leena Lehtolainen
Enkla poänger och en störande berättarröst
Svenskar älskar deckare. Vi slukar dem i tusental. Men vi är inte särskilt varierade i det urval vi gör ur allas vår favoritgenre.
Vi gillar det inhemska, såklart. Där vi kan känna igen oss i socialrealismen och njutningsfullt rysa över att vi faktiskt har gått på samma gator som hon den där som blev mördad i bok nummer två i serien. Sen tuggar vi i oss en del amerikansk, så klart. Och brittiskt också, om vi tillhör den klassiska skolan.
Men finskt, det tuggar vi inte i oss särskilt ofta. Därför blev jag glad över att få vidga mitt litterära medvetande till att sträcka sig i alla fall över Östersjön.
En av Finlands mest etablerade deckarförfattare heter Leena Lehtolainen och kommer nu ut med en ny bok i serien om polisen Maria Kallio. Nummer elva i ordningen, ”Var är alla flickorna nu”, är uppkallad efter en gammal finsk schlager. Kallio har här just blivit tilldelad en ny tjänst inom Esbopolisen och får raskt sätta tänderna i en serie fall med just försvunna unga flickor. Flickorna har alla muslimsk bakgrund även om de kommer från vitt skilda länder i världen. Riktig fart på polisarbetet blir det när den unga Noor hittas död i en snöhög, strypt med sin egen sjal.
Ämnena som Lehtolainen tar upp är aktuella och inte så lite brännande. Det handlar om hur man förhåller sig till invandring, finsk närvaro i Afghanistan, religion och tradition. I ett samtal med författaren får jag veta att det nog finns mer än en anledning till att hon väntat med att ta upp ämnet tills de egna barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Faktiskt behövde Lehtolainen byta telefonnummer efter att boken getts ut i hemlandet då det visade sig finnas en hel del människor som drabbades av ett ostoppbart behov av att höra av sig till henne med mer eller mindre hotfulla recensioner.
Detta i sig visar väl på nyttan med att skriva en roman om det. Jag blir dessutom än mer intresserad av det där medvetenshetsutvidgandet jag hoppats på. Finns det något land vars inställning till invandrare jag har förutfattade meningar om är det väl Finland.
Litteraturen och hur densamma tas emot och diskuteras brukar vara en spännande väg in i folks huvuden. Så med gott mod sätter jag igång.
Och omedelbart är jag i språket snarare än i ämnet.
Det första som drabbar mig när jag läser boken är det jag-perspektiv som Lehtolainen valt. Jag gillar det inte. Jag blir störd i läsupplevelsen då jag måste ta in precis allt via Maria Kallios berättarröst. Det blir en slags monologkänsla som inte känns trovärdig utan fjärmar mig från personerna jag ska få möta.
Dessutom gillar jag inte det sätt Kallio som mitt iakttagelse-verktyg väljer att förmedla information om de människor hon möter. Mycket fokus läggs på värderande uttalanden om folks utseenden. Särskilt hy och smink ägnas stort utrymme. Kvinnliga kollegor har ”karlaffärer”, hyn är felfri och byxorna ”slickar hennes kropp”.
Om jag bortser från störande berättarröster och irriterande sätt att porträttera folk, vad kan man då säga om deckarrussinen i kakan? Hur fungerar spänningen, intrigen och viljan att få veta vad som egentligen hänt? Tyvärr känner jag mig inte heller i dessa avseenden särskild tillfredställd. Det är lite för segt för min smak. Inte förrän boken har nått mer än två tredjedelar in i handlingen börjar det hända saker. Men då är det redan för sent.
På det hela taget är ämnet i sig intressant men Lehtolainen lyckas inte få med mig på sitt tåg. Poängerna blir lite för enkla för att få mig att tänka till. Vi lever alla under dubbelmoralens ok. Många som är invandrarkritiska gillar kebab. Och vi är rädda för det som är oss okänt. Men det visste jag redan innan jag började läsa.
Mottagen: 16 oktober 2012
Anmäl textfel
