Recension
av Gustavs grabb, Leif GW Persson
En klassresa med många bottnar
Det är väldigt, väldigt bra att Leif GW bestämde sig för att ge ut "Gustavs grabb".
När man läser boken kan man inom sig höra Leif GW Persson tala på sitt karakteristiska sätt. Man känner igen hans språk – favoritord och bisatser med syftningar.
Boken är en ren njutning från början till slut, även om den hade vunnit på lite mer korrekturläsning rent språkligt. Innehållet, däremot, ger läsaren hela känsloregistret rakt på. Där är glädje, trygghet, rädsla – och inte minst kränkthet. Att känna sig kränkt är i dag ett alltför slitet uttryck, som man bör undvika, men i "Gustavs grabb" går det tyvärr inte!
Som läsare blir jag sugen på att träffa Gustavs lille pojke, tror jag hade gillat honom skarpt. Så eftertänksam, smart och kan färglägga fantastiska kor! Sen händer det något med Leif GW Persson, egentligen oklart vad? Man kan ana många orsaker. Modern förstås! Leif GW fortsätter att färglägga kor, men för övrigt verkar han på många sätt vara en besvärlig typ att ha att göra med.
När boken tar slut och Leif GW Persson trots alla bedrövelser kommit ut på någon slags andra sida av livet tänker jag att det är något vi läsare och tevetittare verkligen kan glädjas åt.
Beskrivningen av uppväxtmiljön får ett extra plus av en som också gått i Gärdesskolan i Stockholm. Det är så på pricken!
Ulla-Lena Johansson
Mottagen: 20 februari 2012
"Gustavs grabb" sopar banan med de andra reatitlarna
Leif GW Perssons bok populär förhandsbokning
Läs mer ...
Anmäl textfel
