LitteraturMagazinets recension
av Vaggvisa, Leila Slimani
Negligerat skrå i hemmets lugna vrå
I romanen "Vaggvisa" iscensätter Leila Slimani en förälders värsta mardröm. Hon föreställer sig det näst intill omöjliga men långt ifrån otänkbara: att förlora ett barn, i sitt eget hem och av den person som givits förtroendet att vaka över föräldraskatten.
Det är en grym historia. Slimani utgår från tidningsnotisernas verklighetsrapportering – jo det har hänt tidigare, i andra länder – att en barnvakt tar ett barnaliv. Och så sin egen rädsla och nyfikenhet. En sådan nyfikenhet som ligger bakom varje rysare med en bestialiskt grym mördare i huvudrollen.
Men Slimanis mördare och barnflicka Louise är inte bestialisk, eller inte till en början i varje fall. Hennes våldsakt som inleder berättelsen och som utgör romanens kärna förklaras stegvis genom en berättelse som formar två skilda världar. Den ena belyser familjens vardagsliv och bekymmer. En omöjlig men ack så alldaglig kamp om att få ihop ekvationen "lyckligt familjeliv" och två föräldrars blomstrande karriärer. Den andra belyser Louises vardag. Den är mer anonym och därför är vi mindre vana vid den.
Det är också uppmärksammandet av barnflickans isolering och utanförskap som gjort den här romanen så framgångsrik i Frankrike. Förutom att den fått Goncourtpriset då. Språket är kliniskt rapporterande och välformulerat vackert. Det går lätt att känna igen sig i familjelivets vardagsbekymmer. Betydligt intressantare är det dock att ta del av barnflickans vardag och bakgrund. Lära känna den person som leker och umgås med barnen från morgon till kväll.
Vem är hon, var kommer hon ifrån? Varifrån kommer galenskapen? Den knappt synbara men ändock... Det är något som inte riktigt står rätt till. Vem plockar upp en redan kastad kyckling ur soporna? Renskrapar benet och matar barnen med dess rester? För att sedan låta kadavret stå blänkande vitt och lysa när modern träder in i det nystädade huset efter en lång arbetsdag? Detta ser ut att vara Slimanis svar på galenskapen.
Så stjälper det. Går detta snedsteg att spåra i Louises bakgrund och fattigdom?
Romanen har bidragit till en viktig debatt om barnflickans status och arbetsvillkor i Frankrike. Den uppmanar varje arbetsgivande familj att ta ansvar och intressera sig för "personen" de anställer utöver det som berör just hushållet. Oberoende av klass och kön så är vi ju alla människor och alla behöver någon gång en axel att luta sig mot.
En högst läsvärd roman är det i alla fall som handlar om riskerna med dagens segregerade samhälle. Även om problematiken utgår från Frankrike finns det mycket som stämmer in även med svenska förhållanden. Just barnflickor är kanske ett mindre vanligt fenomen, men utanförskap och segregation finns i Sverige och den utopiska jakten på det lyckliga familjelivet, jo den är likadan.
Det som känns mest missvisande med den svenska utgåvan är bokomslaget, det här är mer en samhällskritik än en deckare, så låt er inte luras, det här är inte någon "handen som gungar vaggan"-typ av rysare och som det går att rysgotta sig igenom. Det här är en verklighetsförankrad och högst obehaglig och realistisk rysare.
Mottagen: 7 augusti 2018
Anmäl textfel
